Recension: Obotlig ensamhet i välskrivna noveller
Med små medel skapar Philip Teir laddade betydelseskikt i sin prosadebut. Med undantag för ett par vilsna noveller är Akta dig för att färdas alltför fort en välskriven, stark och läsvärd samling, skriver Eva Johansson.
Noveller
Söderströms 2011
Den första meningen i den första novellen i Philip Teirs Akta dig för att färdas alltför fort är av det slag som många författare nog skulle ge sin högra arm för att få till: ”Ett par månader innan jag oskyldig greps för inbrott i Jörn Donners arbetsrum hade jag sagt upp mig från radion.”
Den väcker omedelbart en enorm nyfikenhet. Inte bara för att den är drastisk, rolig och lockande, utan särskilt för det lilla ordet ”oskyldig”, ett ord som skänker hela meningen en djupare och mer komplicerad klangbotten än den annars skulle ha haft.
Teir är skicklig på att med små medel få till den sortens laddade betydelseskikt i sitt skrivande. Den här novellsamlingen är hans prosadebut, men han har en diktsamling bakom sig, Någonting ur hennes mun faller i min mun (2007) och kanske är det erfarenheterna från lyriken som har gett honom den där lyhördheten för ordens skiftningar och valörer. Samtidigt är hans språk välgörande okonstlat och konkret och äger en direkthet i tilltalet som känns både inbjudande och uppfriskande.
Akta dig för att färdas alltför fort har lånat sin titel från en rad i Solveig von Schoultz Dalen, en dikt som också dyker upp i en av novellerna, om en ängslig pojke som av sina föräldrar anmälts till en välläsningstävling. Och nog rör de sig för fort ibland, gestalterna i den här samlingen. Lite osäkra, klumpiga och förvirrade snubblar de fram i tillvaron och föredrar att låta sig styras av tillfälligheter framför att själva behöva fatta några avgörande beslut. De är helt enkelt som folk är mest och Teir har en fin förmåga att med både humor och medkänsla fånga olika sorters vanlighet, oavsett om det rör sig om barn, ungdomar, män eller kvinnor.
Att författaren tycker om sina gestalter är uppenbart, även de mest hopplösa, de som fäster sig vid helt fel detaljer och lägger krokben för sig själva – som mannen som i spillrorna efter en skilsmässa sitter och spanar i fönstret efter den som har repat hans bil, eller den något överåriga student som i den inledande novellen, den med den underbara första meningen, låter sig dras in i ett okontrollerat dyrkande av Jörn Donner. Eller tonårsflickan vars iver att tillhöra de coola leder henne käpprakt ner i destruktivitet och förnedring. Den sistnämnda novellen, ”Flock”, berättas helt ur flickans lillebrors perspektiv, något som gör den bara än mer effektiv och hjärtskärande.
Vilsna noveller
Allt i den här samlingen fungerar dock inte lika bra. Här finns till exempel en novell som berättas i duform, ett grepp som framstår som bara just ett grepp och som faktiskt inte tillför novellen något den inte skulle ha haft om den hade berättats i jagform.
Ett par andra känns lite vilsna, som om författaren haft en bra idé till en berättelse men varit osäker på vad han velat säga med den. Det gäller framför allt några noveller där Teir låter sina gestalter lämna Finland och ge sig ut i världen. De är visserligen lika välskrivna som de övriga, men liksom bortvända, tomma och osäkra på sin identitet. Lyckligtvis tillhör de undantagen i denna annars överlag starka och läsvärda samling.
Om det finns en enskild tråd som binder samman Teirs berättelser så är det människans obotliga ensamhet, ett tema som formuleras särskilt fint i novellen ”Kung dam knekt”, där en sextonårig stockholmspojke är på ett veckolångt besök hos sina finländska släktingar. Plötsligt drabbas han av insikten att om ”just den här kvällen just nu på något sätt var universums slutpunkt, och att om han gjorde ett drastiskt beslut nu, om han ens rörde på sig eller sa ett ord, så skulle allt förändras och ta slut och han skulle slungas in i vuxenverkligheten och den oändliga ensamhet som den verkade innebära”.
Han försöker hålla sig kvar i känslan av att stå i ett gränsland, men den varar inte. Ändå förstår vi att pojken verkligen är på väg att korsa en gräns och för alltid lämna barndomen bakom sig. Inte för att Teir talar om för oss att det är så, utan för att han visar det.
Skribenten är recensent på Svenska Dagbladet.