Recension: Jazz i svart låda
My Own Wayne. Musikhuset, Black Box 15.9.
Pianisten och kompositören Riitta Paakki, som förbereder en konstnärlig doktorsexamen om Wayne Shorter, bjöd på ett omfattande program med egen nyskriven kvalitetsjazz. Kvartetten med Manuel Dunkel, Antti Lötjönen och Teppo Mäkynen klingade tydligt men mörkt i Musikhusets Black Box–sal.
Paakkis tio kompositioner är starkt influerade av Shorter – saxofonisten, som är känd för sina komplexa stycken som kan ha långa slingrande melodier, ovanliga fraslängder och så avancerade ackord att man frågar sig om harmonierna över huvud taget är funktionella.
I Paakkis kompositioner speglades också de rytmiska orgelbundenheterna och förskjutningarna i fraserna. I fokus var Shorters många 60-talsalbum för märket Blue Note, bland annat klassikerna Juju, Speak No Evil och Adam’s Apple. Men Paakkis musik står trots lånen helt på egna ben. I dagens inhemska jazzlåtar lånar man ofta direkt av sina favoriter utan att särskilt nämna det – och inget fel med det, det brukar låta naturligare än då man med våld försöker konstruera något eget och fräscht.
Oerhört fräsch lät Dandelion med sina rytmbyten och sin intressanta struktur. Jazzbossan Escargot överraskade också i uppbyggnaden – det lät som om Paakki hade placerat in en extra takt utöver de sedvanliga åtta eller sexton takterna.
Paakkis repertoar var omväxlande vad gäller tempo och stämning med bland annat två ballader och ett par snabba stycken.
I Little Dreamer spelade Paakki med fyrtaktskänsla över kompets tretakt medan den andra balladen Saint M var traditionell och varmt klingande på ytan, även om man också här hörde mindre konventionell melodiutveckling.
Den avslappnade Relapsin’ gick mot New Orleans-hållet medan uptempo-låten Heel Hook opererade utan harmonier.
Som väntat spelade kvartetten i det närmaste felfritt, men med utmärkt känsla. Dunkel spelade flera uttömmande solon men också Lötjönen och Mäkynen bjöd på utmärkt improvisation.
Black Box är ingen omöjlig sal för jazz. Den kruttorra akustiken låter tung och mörk till en början, men öronen vänjer sig som känt vid det mesta. I början av konserten skulle man ha velat vrida en virtuell diskantkontroll från –12 dB åtminstone upp till 0. Avsaknaden av efterklang gör också att de akustiska instrumenten inte riktigt vill smälta samman till en bandklang.
Däremot är ljudet mycket tydligt – man hör de allra minsta detaljerna. Större och ljudligare sammansättningar fungerar säkert bra här, men till exempel pianotrio kan vara en svår bit för både musiker och publik.