Camus moralbomb desarmeras
Det blir ingen explosion på Lilla Teaterns scen. De Rättfärdiga är visuellt utsökt, men brister i regi och texttolkning gör Albert Camus filosofiska klusterbomb tradig.
Text: Albert Camus. Översättning: Elsa Thulin. Regi: Aleksis Meaney. Scenografi & dräkter: Alisha Davidow. Ljus & projicering: Kalle Paasonen. Ljud: Kalle Brelih. I rollerna: Nina Hukkinen, Sampo Sarkola, Peter Kanerva, Pekka Strang, Peter Ahlqvist. Premiär 15.9 på Lilla Teatern.
Albert Camus pjäs De rättfärdiga borde på många sätt falla i god jord. När vi genom en videosekvens förflyttas från Lilla Teaterns scen ut på Helsingfors gator där Sampo Sarkolas ångestfyllda attentatsman irrar runt på jakt efter en rysk storfurste går tankarna automatiskt till vår historia. Det kunde vara Eugen Schauman på senatens trappor.
Regissören Aleksis Meaney leker friskt med terroristassociationer. De fem ungdomarna framställs snygga och allvarsamma med vapnen i högsta hugg i RAF-inspirerade bilder som projiceras på väggarna. När Sarkolas Kaliajev i orange overall hissas upp i taket med benen före går tankarna till amerikanska tortyrmetoder på Guantánamo-fängelset.
Nutidskopplingarna är visserligen befogade men inte särskilt överraskande. Rapporteringen om 11 september, filmer och böcker om Baader-Meinhof-ligan har tatuerat bilderna på näthinnan och gör att de tappar sin effekt på teaterscenen. Att handlingen fortsättningsvis är förlagd till år 1905 i tsarens Ryssland där ett gäng socialister försöker störta regimen känns i sin tur otidsenligt. Det hindrar publiken från att ta tematiken på allvar – trots Bobrikovreferenser.
Poeter och fanatiker
I sig är det inget fel att låta bli att antasta Camus. Texten är lika sprängladdad som bomben Nina Hukkinens Dora pysslar ihop. Det är en komprimerad moralfilosofisk diskussion förpackad i elegant prosa som Meaney gör rätt i att bevara.
Genom karaktärer som representerar olika idéer ställer Camus frågan om mord någonsin kan rättfärdigas.
Peter Kanervas Stepan är i sin orubbliga tro på revolutionen och organisationen en representant för fanatismen. Janek Kaliajevs mjuka sida understryks av att Sarkola bär en ros i kavajens knapphål. Han tror att poesin kan vara mer revolutionär än bomben. Det är också i Kaliajev Camus samvetstematik, bekant från bland annat Främlingen, uppdagas. ”I hat finns ingen kärlek”, som han konstaterar. Ömhet skiljer människan från de små tennsoldaterna som ligger utspridda på scenen.
I Kanervas komiskt gestaltade mustaschprydda bödel uttrycks diktaturens mekanism: hans mord är inga förbrytelser eftersom de sker på order. Pekka Strangs sadistiska polischef åskådliggör korruptionens onda cirkel och Peter Ahlqvists Voinov symboliserar en intellektuell tvekan.
Manér och deklamering
Men texttolkningen och ett ibland för högt tempo gör att tankeställarna går förlorade. En så textdriven pjäs kräver oerhört mycket av skådespelarna och framför allt en stark personregi. Nu blir föreställningen tyvärr stundvis långtråkig på grund av maner och högtidlig deklamering. Med det sagt förtjänar Sarkola en eloge för att han lyckas förvandla Kaliajev från funktion till människa.
Som bekant är Meaney en rackare på det visuella. Rörelsebanorna är perfekt koreograferade och scenerna i den stilrena gallerimiljön estetiskt komponerade. Bilden av Hukkinens furstinna med vinrött blod över klänningslivets pärlbroderier är utsökt, likaså den poetiska ljussättningen.
Men det jag saknar den underbara vildhet som Meaney visade i Teater 90 °:s Aniara. Kanske det är lättare att hitta spelrum med fria grupper. Kanske hämmar den anrika teatersalen en ung konstnär.