Recension: Sibelius som Bruckner
Dir. John Storgårds. Sol. Christian Tetzlaff, violin. Lindberg, Brahms, Sibelius. Musikhuset 15.9.
John Storgårds och Helsingfors stadsorkesters spelning av Sibelius första symfoni är intressant.
Anmärkningsvärt i Storgårds läsning är ett visst blocktänkande som gör sig gällande från första stund. Det inledande klarinettsolot – musikaliskt fraserat av Osmo Linkola – framstod som sällsynt väl avgränsat, som en regelrätt prolog. I andra satsen tolkade Storgårds Sibelius lite som Bruckner med tydligt åtskilda block och stor tempovariation mellan teman: det långsamma var i långsammaste laget och det snabba var snabbt. Scherzot gjordes temperamentsfyllt och finalen inledningsvis intensivt, ödesmättat och bärkraftigt.
Överlag betonade Storgårds de stora linjerna och framförde en i många avseenden genomtänkt och fängslande tolkning som tycktes accentuera tematiska kontraster. Endast slutet kändes onödigt avdramatiserat, sobert och tungrott, som om luften skulle ha gått ur och spänningen inte höll i sig till slut.
Bekant stycke
Stadsorkestern var i många avseenden på mammas gata med Sibelius. Orkestern klingade mustigt och fylligt, även om vissa grundläggande element – allt från renheten i violinerna i det inledande G-durtremolot till fraseringen i blecket – hade krävt mera detaljarbete.
Christian Tetzlaff bjöd på en tekniskt driven och välövervägd tolkning av Brahms violinkonsert. Första satsens sidotema, ett av violinlitteraturens vackraste, tolkade han emotionellt inlevelsefullt med patetiska undertoner. Finalsatsen fick kanske aldrig riktigt luft under vingarna, dock ingöt solisten en rejäl dos rytmiskt virtuositet i finalsatsens zigenartongångar. Extranumret, Gavotte en rondeau ur Bachs E-durparita, spelade Tetzlaff avslappnat och lugnt.
Magnus Lindbergs Arena, skrivet för första Sibelius-dirigenttävlingen 1995, visade sig vara ett utmärkt öppningsnummer med sin typiskt lindbergska laddning. Stycket kan också ses som en linjär utveckling från det abstrakta till det konkreta, där olika motiv – såväl rytmiska som tonhöjdscentrerade – utvecklas sakta med säkert.
Där jag satt – uppe på läktaren, rakt framför orkestern – blandades orkesterklangen snyggt. Soloviolinen trängde extremt väl fram, också harpan och de åtta kontrabasarna gjorde sig hörda.