Recension: Fräscht neapolitanskt känslosvall
Känslosvall från Neapel. Tuuli Lindeberg, sopran, Petra Aminoff, blockflöjt & travers, Annamari Pölhö, cembalo. Musikhuset, Camerata 13.9.
Alessandro Scarlatti (1660-1725) är inte bara en av barockens mest produktiva utan även intressantaste tonsättare, vars uttrycksmässiga mångsidighet och tekniska mästerskap är nära nog förbluffande.
Av hans inemot 700 så kallade kammarkantater – ett slags för sin tid populära dramatiska scener till mestadels anonyma ”hjärta-smärta”-texter – är lejonparten fortfarande inte publicerad, men de som spelats in på skiva ger en bra bild av Scarlattis förmåga att variera sig känslomässigt även inom ramen för ett och samma verk.
Sopranen Tuuli Lindeberg är en av de mest spännande förmågorna på sitt område med en slank men uttrycksfull röst som lämpar sig speciellt väl för barock och ny musik. Hennes Scarlattitolkningar kändes välgörande fräscha och meningsfullt textmedvetna.
Eventuellt kunde hon ha hållit sig med ett ännu bredare uttrycksmässigt register, men då mycket av känslosvallet finns inbyggt i vokalpartiet var det rätt skönt med ett framförande som inte i onödan underströk självklarheter utan lät musiken leva på sina egna villkor.
Detta är en repertoar som ursprungligen gjordes av kastrater eller sopraner och i dag framförs av kontratenorer eller sopraner och det finns ett androgynt könsupphävande element i själva konceptet, som kvällens artister lyfter fram i sin utomordentligt informativa programbladstext och som ytterligare framhävdes av Lindebergs elegant kraglösa kostymering.
Den här musiken kan göras med varierande ackompanjemangssammansättningar och denna gång hade man valt en rätt diskret linje med ibland enbart cembalo, någon gång förstärkt med en obligat flöjt, vilket fungerade alldeles ypperligt.
Man hade dessutom, skojigt nog, valt att interfoliera kantaterna med flöjtsonater signerade Scarlattis högra hand i det neapolitanska musiklivet, Francesco Mancini (1672-1737), som åtminstone på basis av dessa synnerligen livfulla och okonventionella stycken alldeles i onödan fått finna sig i rollen av en fotnot i musikhistorien.
Utmärkt smakfullt musicerande Annamari Pölhö och Petra Aminoff gjorde instrumentalbiten all tänkbar rättvisa och en glädjande talrik publik hade tagit tillfället i akt att stifta bekantskap med en alltför sällan hörd repertoar. Kunde man rentav tänka sig en konsertserie med herrar Scarlatti & Mancini i fokus i den behagligt resonerande Cameratasalen?