Recension: Oförfärad högtidlighet, inget ludd
I Linda Boström Knausgårds novellsamling står subjekt och predikat allvarliga på sina platser, syftningarnas bågar spänns lätta och vackra över orden och gör dem till meningar. Det är skönt att läsa, skriver Pia Ingström.
Noveller, Modernista 2011
Jag smakar på ovanligare ord som besvärjelse eller åkallan när jag läser Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand mal. I den första texten, ”Önskan”, berättar jaget för någon – en utomstående besökare – vad hon väntar sig för sin familj, mannen och de tre barnen:
”Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem.
Du vet vad jag talar om. Det måste upphöra. Jag kan inte skydda dem längre. Jag kan inte vara vaken på det här sättet. Jag måste lägga ner huvudet med tyngden som om jag visste att nästa dag kommer att komma.”
Den hon tilltalar kan vara Gud, döden, eller hennes egen svaghet och oförmåga – det kan kvitta hur jag tolkar för Boström Knausgårds tilltal känns så oerhört drabbande.
I hennes språk finns inget ludd. Subjekt och predikat står allvarliga på sina platser, syftningarnas bågar spänns lätta och vackra över orden och gör dem till meningar, det är skönt att läsa. Och att ledas djupare och djupare in i stämningar, känslolägen, spänningar. Närmare bristningsgränser av olika slag.
Minst engagerad blir jag av den suggestivt betitlade texten ”Vitbjörn Kung Valemon”, en saga om en kvinna som föder en dotter åt en björnman. Varför fly in i sagoskogen om man är som bäst när man stirrar lusten, sorgen och galenskapen i vitögat på en vanlig parkbänk?
I bokens 15 korta texter, på knappa hundra sidor, visar Boström Knausgård att hon kan flera saker. I ”Babyalarmet”, där den nya manicken visar sig ta in något utöver det egna barnets skenbart lyckliga snusande, visar hon att hon kunde skriva som John Ajvide Lindqvist ifall det roade henne.
I titelnovellen ”Grand mal”, om ett ungt par som planerar sitt barns dop, skriver hon en liten stund dialogdrivet relationsdrama som kunde sitta i munnen på Anna och Alex i Solsidan minuten innan tittarna förstår att regin tagits över av en främmande demon.
I den märkvärdiga dialogtexten ”Politiken” slirar begrepp som engagemang, ambition och karriär blixtsnabbt över i en bländande existentiell dimension – det är intressant att föreställa sig vad som skulle hända med en Jyrki Katainen eller Jutta Urpilainen om de mot förmodan skulle begrunda sitt värv i ett sådant modus. (Inte så att jag på något sätt vill föreskriva det, jag inser att dagens läge kräver dådkraft mer än uppenbarelse och bländning.)
Barndomens farliga lekar, barnets förvirring på gränsen mellan verklighet och fantasi, ungdomens utsatthet, lustens oregerlighet, kärlekens och omsorgens dovare stråk – allehanda vanligheter behandlar Boström Knausgård med stor skicklighet.
När hon är som allra bäst går hon rakt in i en oförfärad högtidlighet, såsom i den första novellen, och i den sista. I ”Den du fruktar” tilltalar en mor sin dotter över en farlig gräns, kanske dödens, eller över en avgrund av annat slag.
”Jag kan inte nå dig. Inte nu i din brinnade ungdom. I din skönhets lysande mörker”, säger modern, men hon talar ändå. På något sätt – det är det här som är språkkonsten – har patetikens slagg bränts bort innan författaren låtit sina ord falla på sidan, och in i mig.
”Du ska leva i frihet och utan fruktan. Det kommer inte alltid att vara lätt. Tvärtom kommer det ofta att vara mycket svårt. Men vem säger att det ska vara lätt? Det ska inte vara lätt. Det ska forma dig ända till slutet. Du ska tjäna livet i dig själv och vara dig själv trogen. Jag säger det igen. Jag har älskat att vara din mor.”