Recension: Mer lätt och avslappnad Scocco
(Capitol/EMI)
När Mauro Scocco i intervjuer hävdar att det är en myt att han skulle vara så melankolisk så får det påståendet åtminstone inte något stöd av stämningen på aktuella albumet Musik för nyskilda (hans första på fyra år). Det är just i de klassiskt melodiska och vemodiga balladerna som han kommer allra bäst till sin rätt.
Fast det betyder förstås inte att inte mycket skulle ha förändrats sedan hyperperfektionisterna Ratatas eller den tidiga solo-Scoccos dagar. På den tiden gled han med utstuderad förfining mellan pop och soul, fyllde ljudbilden med lager på lager så att alla luckor täpptes till, och kunde trots elegansen ibland bli väl glassigt hitjagande för min smak. Nu är arrangemangen mer avskalade, instrumenteringen lättare, hela greppet mer avslappnat.
Den som söker radiohits lär väl hitta ett par också den här gången – Adrenalin är speciellt svår att ta sig förbi – men dem har man liksom hört förut (och ärligt talat gör nog Kent den musiken med mer sting än Scocco). Betydligt roligare blir det då han sätter sig ner med en enkel akustisk gitarr som grundinstrument, och levererar jordnära och allt annat än överproducerade singer-songwriternummer som Jag saknar oss, Dåligt väder eller Ensam i stan.
Då är det lätt att uppskatta den här snart 50-årige mannens fingerkänsla för hur helt små förskjutningar och fraseringar kan göra slitna tonföljder intressanta på nytt. Att förstå varför han som låtskrivare, bakgrundskraft och inspiratör haft en sådan enorm betydelse för rader av artister under drygt tre decennier svensk pophistoria.