Recension: Informationsöverdos, myggor och härligt buller
Avanti, Defunensemble, Helsingfors kammarkör, Finlands Solistförening, Kammarensemblen Uusinta, Zagros, dir. Nils Schweckendiek. Tiensuu, Page, Poppe, Ablinger, Pink Twins, Mochizuki, Puumala, Furrer. Musikhuset, Camerata 12.9.
En fullsatt Cameratasal bevittnade när Klang, den nya konsertserien för samtida konstmusik, inleddes med en gemensam konsert med viktiga aktörer inom fältet. Trots titeln blev konserten ingen sinnessprängande upplevelse – snarare påminde helheten om ett skede efter urexplosionen, där musikaliska och organisatoriska idéer först söker sin slutgiltiga gestalt.
Informationsmängden i den över två timmar långa konserten var så mäktig att verken började tära på varandra. Således blev det koncentrerade uppförandet av japanen Mizato Mochikugis finurliga Voilages i skuggan av andra verk som krävde absolut närvaro av lyssnaren. Enno Poppes Holz (1999–2000) kändes träigt, det berömvärda uppförandet (med Lauri Sallinen som uthållig soloklarinettist) och de övervägda harmonierna till trots. Månne det är salens fel att det inte blev något klangbad?
Helsingfors kammarkör tolkade finslipat österrikiska Peter Ablingers Studien nach der Natur (1995, 2002), som består av korta imitationer av vardagliga ljud såsom myggor, vind och bilar. Jag undrar om någon annan blev förbryllande lättad över att meningen serverades på bricka.
Efter alla gnisslande stråkklanger kändes det fräscht när violinsolisten i Veli-Matti Puumalas Apostrophe (2005) började hurtigt med variationer på en psalmmelodi. Det skimrande verket rör sig suveränt från folkliga toner till orientaliska slagverkeffekter. Ett annat helgjutet verk var Jukka Tiensuus Hei (2007), som inledde konserten. Oboe, klarinett, saxofon och trumpet framförde lekfulla ekoeffekter från salens fyra olika hörn.
Den spatiala effekten utnyttjades också i uruppförandet av Timothy Pages The Center Cannot Hold (2011). Sex sångare stod vid sidorna av läktarna, medan instrumentensemblen var placerad på scenen. Den splittrade musiken återspeglar hotbilder av förskingring och anarki som målas i texten av W. B. Yeats. Det intressanta verket hann inte öppna sig vid första lyssnandet och mognar säkert vid kommande uppföranden.
Uruppförandet av Before Forever (2011) för ensemble och ljudband av Pink Twins förutspådde en uppfriskande fläkt. Förutom tonsättare av elektronisk musik är Pink Twins – bröderna Juha och Vesa Vehviläinen – även bildkonstnärer.
Verket har uppstått i samarbete med Defunensemblen, och lite oväntat har improvisationens roll blivit större än elektronikens. Vid kulminationen fick jag det som jag väntat på, när salen fylldes med ett hejdlöst glissandobuller.
Som konsertens höjdpunkt samlades alla musikerna på scenen för schweiziska Beat Furrers Voices – still (2000–2001). Dirigenten Nils Schweckendiek, som arbetade alert hela kvällen, beskriver stycket som oroväckande. När körens hektiska viskningar förtätas till skrik, tvingas lyssnaren att fråga sig om vi verkligen lever i så här rolösa tider.