Recension: Fullblodig gitarrtrio
(Prophone)
Teemu Viinikainens gitarrspel är sköljt i blues men bjuder på fler toner än den blå skalan. Viinikainen spelar med sin trio (Ville Herrala, Mika Kallio) mest egna stycken, men förutom två kollektiva improvisationer tolkar trion även Toivo Kärkis Siks oon mä suruinen med känsla och respekt.
Det är briljant triospel skivan igenom, men särskilt titelspåret kokar ordentligt. Det är fråga om rättfram svängjazz i ett tempo runt 250 fjärdedelar per minut, men vid gitarrsolot går man ned till 200 för att i slutet via breakar och rubato återgå till det högre tempot.
I Vaellus för Kallios karakteristiska, pulserande klockljud tankarna till Uspenskijkatedralen medan basen och gitarren spelar i unisont rubato. Rytmiken är ännu friare men ändå kontrollerad i Uusi vuosi som utstrålar hopp och ljus på ett sätt som liknar Iro Haarlas kompositioner. Herralas kontrabas klingar fylligt och naturligt i hans solon.
Nyt! är ett ovanligt kärnfullt paket, trots att två rytmiska metoder – sväng och rubato – delar skivan demokratiskt. Gillar man de första tonerna smakar det sannolikt gott till den sista droppen.
Skivan rekommenderas inte bara för vänner av strålande jazz utan även för vänner av strålande gitarrspel.
Teemu Viinikainen trio uppträder på Rytmihäiriö-klubben på Juttutupa i Hagnäs onsdag 14.9 kl. 21.