Kontorsråttor och eldslukande damer
Miss Olga av och med Jenni Kallo. Scenografi: Kirsi Manninen. Musik och ljud: Hannu Oskala. Ljus: Marianne Lagus.
Moving Stationery av och med Thom Mockton. Ljus: Marianne Lagus.
Dubbelpremiär på dansteater Hurjaruuth 7.9. Åldersrekommendation 13 år uppåt.
En kantstött boudoirmiljö breder ut sig på dansteater Hurjaruuths scen i Kabelfabriken. Här bland rosa negligéer och affischer som gör reklam för forna glansdagar huserar Jenni Kallos avdankade varietéstjärna, Miss Olga. Ibland kommer en jamande katt på besök, annars blir det mest slött trummande på bordskivan.
Föreställningen varvar mim, clownteater och cirkuskonst och skildrar ensamhet med både sorgmod och komik. Med ett par överdimensionerade glasögon på näsan och de vita toviga lockarna samlade i ett hårnät tecknar Kallo ett djupt sympatiskt porträtt av den ensamma gamla damen. Men trots den karikerade gångstilen och clownspelet är gestaltningen subtil och fylld av finesser. Sällan har jag sett tristess skildras så underfundigt som när Olga i oändlighet växlar sittställning vid bordet. Kallo gör poesi av vardagen och utför koreografin med teknisk skicklighet.
I stunder förflyttas vi till Olgas forna liv på scenen och vittnar eldslukningsnummer där lågorna dansar från mun till fingerspets. För Olga är den åldrade kroppen ett gissel men för åskådaren är den skröpliga damen som dinglar på trapetsen tjusigare än den unga skönheten i fjädrar och strass som utför perfekta akrobatiknummer.
Komisk tjänsteman
Kring arbetslivets absurditet kretsar den fysiska komedin Moving Stationery, som utgör kvällens andra premiär på Hurjaruuth. Thom Mocktons kontorsarbetare försöker få kontroll över arbetsplatsens rekvisita, men obehagligt nog tenderar stolar att fastna i skrevet och skräpkorgar i fötterna.
Nyzeeländska Mockton gör underfundig slapstick med sin nördiga tafatta karaktär. Tjänstemannen är bara en anonym del av maskineriet, till och med hans tröja bär samma rutmönster som tapeten i kontoret. Han lyckas inte ens rada upp några pappkartonger på skrivbordet — en bild för den anställdas ringa påverkningsmöjligheter. Arbetets rutin uttrycks i sin tur i en mekanisk repetitiv koreografi.
Föreställningen är hejdlöst rolig och när Mockton överdoserar på wasabi — tjänstemannens kryptonit — och hamnar in i en Thriller-inspirerad dans viker sig publiken dubbel av skratt. Men också här finns allvarsamheten nära till hands. Det hotfulla kontoret har realistiska drag. I tider där inte ens ett gott resultat hindrar massuppsägningar kan tjänstemannens förmåga att pilla upp fliken i tejprullen eller slicka fast kuvertmynningen gälla liv och död. Åtminstone karriärmässigt.