Recension: Mångsidig uppvisning i Organo
Kari Jussilas konsert gav en skymt av vilka möjligheter som öppnar sig i den nya Organosalen. Foster & Andrews-orgeln lämpar sig för både romantiskt och modernt, tyskt och franskt.
Ritter, Liszt, Merikanto, Bergman, Vierne, Escaich, Honkanen. Organo, Musikhuset 5.9.
”Nog hittar djävulen alltid någon väg in i kyrkan” lär recensenten ha skrivit dagen efter att Enzio Forsblom hade uruppfört Erik Bergmans Exsultate. Året var 1955 och den finländska publiken skulle tämjas för att motta sina första dodekafoniska orgelverk.
Femtiosex år senare upprör Exsultate knappast lika mycket – vi har hört värre saker. De facto låter stycket inte ens särskilt radikalt eller dodekafoniskt, kanske för att här finns stora ackord och tydliga, upprepade halvtonsmotiv. Den dynamiska bågen från starkt till svagt och tillbaka till starkt känns också konventionell.
Om djävulen gjorde sig hörd i Exsultate när det begav sig kan man inte i alla fall klaga på att han skulle ha trängt sig in i kyrkan i måndags. Skådeplatsen var nämligen Helsingfors nyaste sal för orgelmusik, Organosalen i Musikhuset, som skall föreställa ett profant rum.
Romantiskt och modernt
Kari Jussila framförde sitt program på den engelska Foster & Andrews-orgeln från 1892 som låg inpackad i tjugo år innan den byggdes upp i Musikhuset. Tanken var att presentera orgeln i både romantisk och modern repertoar, med såväl tysk som fransk musik.
200-årsjubilerande August Gottfried Ritters a-mollsonat framstod som ett riktigt sammelsurium av stilar. Orgeln klingade mestadels mäktigt och fylligt, även om det musikaliska uttrycket kändes ojämnt. Likaså kändes jämngamla Franz Liszts Évocation a la Chapelle Sixtine som ett roligt men ojämnt stycke med sitt utdragna Mozartcitat ur Ave verum corpus.
Oskar Merikantos Passacaglia i fiss-moll op. 80 hade en självskriven plats på programmet som det stora finländska orgelverk det är, liksom Bergmans Exsultate op. 43. Louis Viernes Clair de lune op. 53/5 (1926) ur 24 Pièces de Fantaisie låter förvånansvärt likt Debussys pianostycke skrivet fyrtiofyra år tidigare men utgivet samma år.
Thierry Escaichs Évocation II (1996) är ett originellt stycke med sina obsessivt, jämnt pumpande oktaver i pedalerna. Kvällens encore, Osmo Honkanens Sparkings var desto roligare med sitt smattrande och svängigt sprattliga, bluesfärgade uttryck. Samtliga stycken spelade Jussila hängivet.
Dramatiska stämningar
Något av det roligaste i Organo är den visuella biten då publiken kan se orgelkonstnären utföra sitt arbete. Samtidigt visade måndagens konsert att man i Organo kan framkalla synnerligen dramatiska stämningar med ljussättningen.
Litet synd var det att orglarna vid invigningskonserten inte var helt färdigbyggda – den tredje saknades helt, det lär dröja till oktober innan alla pipor sitter på plats i de två övriga. Samtidigt får man önska att pedalklaviaturen framdeles inte kommer att vara lika ljudlig och att orglarna kommer att vara bättre stämda.
Invigningskonserterna – det ordnades tre stycken i helgen – blev riktiga publikfavoriter och publiktillströmningen var så påtaglig att vissa konserter fick visas via videolänk i salen bredvid. Invigningskonserten var också ett lysande exempel på en pedagogiskt upplagd helhet där publiken guidades med speaker genom programmet. Hoppas de första konserterna av det här slaget inte blev de sista.