När pappa blev trött
Text: Anna Krogerus. Översättning: Saliven Gustavsson. Regi: Oskar Silén. Scenografi & kostym: Nina Silfverberg. I rollerna: Jonas Bergqvist, Anna Moberg, Carola Sarén, Maria Udd. Svensk urpremiär på Wasa Teater 3.9.
Visst är det uppiggande med barnteater – eller för den delen barnlitteratur – som tar sig själv, sitt ämne och sin primärpublik på största allvar men som samtidigt ser till att ha kul på kuppen. Ofta blir det ju bäst om det ena inte utesluter det andra.
En finsk dramatiker som kan det här är Anna Krogerus. I Isin talviuni skildrar hon med tyngd, humor och verbal spänst hur det kan se ut när föräldrar jobbar för mycket och tryggheten i en familj rämnar — ur en liten flickas synvinkel. Pjäsen, uruppförd 2005 på stadsteatern i Kajana där Krogerus är (tjänstledig) husdramaturg, har nu iklätts en svensk språkdräkt med god passform av Saliven Gustavsson och sätts upp på Wasa Teater med titeln Pappa går i ide.
”Pang!” och pappa försvinner bakom sängkammardörren. Anni förstår inte varför han bara ska sova och sova. De som brukar leka och mysa så bra ihop. Vara bästa vänner. Fast björnar sover förstås vintern lång ...
I alltför stor brun morgonrock är högresta Jonas Bergqvist inte olik en sådan. Och Anna Moberg som är ungefär hälften så lång behöver inga sceniska barnmanér för att vi ska tro på den här relationen eller köpa sexåringsperspektivet.
Lätt är det också att ta till sig Annis låtsaskompis herr Dåligsson, en lustig figur som är just dålig på nästan allt och en roll som skapt för Carola Sarén. Likaså gammelmormors farmor Hilda som från sitt porträtt på den blommiga fondväggen ger kloka råd om hur man kan göra rädslan lite mindre. Maria Udd spelar både henne och Annis förstående mamma.
Oskar Siléns regi lägger sig nära manuset och dess anda, men kunde kanske ha tagit ut de egna svängarna lite till. Uppbackad av Nina Silfverbergs snygga scenografi, där ”hemma hos”-känslan växer förbi rena vardagligheten tack vare en prunkande mönsterfiness.
Utbrändhet och depression är inget som nämns, det gestaltas på ett sätt som den som ännu inte behärskar begreppen kan tänkas hantera sådana svåra saker. Lek och fantasi som helande kraft har sin självskrivna plats i en pjäs som den här. Och ser man på: genom att teckna en flod av vårbilder lyckas Anni ”lurendreja” pappabjörnen att vakna.
Föreställningen, rekommenderad från fem år uppåt, ges på miniscenen Vasallen och turnerar i Österbotten. Nytt är publikarbetet där barnen och deras pappor, eller andra vuxna, först kan delta i en workshop med roliga aktiviteter på konstmuseet Kuntsi i Vasa. Dessutom erbjuds kringmaterial för daghem, skolor och föräldramöten.