Recension: The tree of life
Terrence Malick har gjort en utsökt vacker film som får oss att se världen som för första gången. Tyvärr gäller det bara för en tredjedel av filmen.
Vitsord:
The Tree of Life har redan vunnit guldpalmen i Cannes – anmärkningsvärt med tanke på att den består av tre partier av vilka två är misslyckade. Här finns en fin amerikansk barndomsskildring från 1950-talet men den flankeras av andligt strunt om livets ursprung, Gud och dinosaurier, och en samtidsrapport där den vuxna sonen (Sean Penn) enbart vankar sammanbitet omkring på kontoret. Det är en svajig struktur.
Terrence Malick är en av USA:s sista, mest ambitiösa och sparsmakade auteurer – detta är hans femte film på 38 år. Han tycker film är rätta platsen för att direkt ställa abstrakta frågor, som var är du Gud när det finns ondska i världen? Svaret blir evolutionen som verkar ske i realtid, till arior. Tyvärr är det bara så mycket lava, eld, encelliga organismer, beslutsamma bubblor och maneter jag står ut med innan medvetandet stänger ner. Dinosaurierna är lite piggare, framför allt en parasaurolophus som trampar på en liggande artfrände (men lämnar den vid liv? Så naturen är inte så ond ändå?) Himmelriket ska vi inte ens nämna.
Det är skrattretande grandiost, teologiskt banalt och störande övertydligt. Jag förstår lite alla de biobesökare som vandrat ut. Men då missar de en hänförande vacker barndomshistoria som utgör 90 minuter av filmens 138.
Vanlig pojkuppfostran
”Jag fick honom att känna skam. Min skam.” Så säger den nedbrutna fadern (Brad Pitt) efter att hans gyllene son R.L. (Lamarie Eppler, osannolikt lik Pitt) har dött som 19-åring. Lika hårt sörjer den äldre brodern Jack (lysande Hunter McCracken som barn, bortslösad Sean Penn som vuxen). Varför tycks det ingå i en fars uppdrag att bryta ner sina söner? Liksom i Knausgårds monumentala roman Min kamp, hundratals sidor om just skammen och förhållandet till fadern, känner pojken rent hat mot fadern. ”Varför sårar han oss? Han är ju vår fader.” Ändå är pappan snarare svag än grym, inget monster utan inbillar sig att han gör män av pojkarna. Pitt spelar hans åldrande i sitt ansikte: ibland slappt och knöligt, grått av medelålder, ibland är han ung, huden slät, ögonen fyllda av ljus. Det torde bli ett Oscarsvinnande porträtt av en sönderriven man, tyngd av misslyckade ambitioner och i behov av sina söners blinda kärlek, som han tror är lydnad.
Faderns problem är ljuvligheten hos den självuppoffrande modern (Jessica Chastain): ett moln av leenden, smekningar, röda lockar. Hon är godheten som i klosterskolan lärde sig att gå nådens väg, i motsats till den råa naturens. I en scen duschar hon sina fotsulor med trädgårdsslangen och låter sedan sonen dricka från den. Scenen utstrålar ett så rent begär att den tar andan ur en.
Det är ytterst oidipalt, liksom att sonen säger till fadern ”Du skulle vilja döda mig” och ber Gud att döda fadern, planerar rent av att göra det själv. Inom sönerna utkämpas för alltid en kamp mellan föräldrarna.
På den här konkreta, dramatiska nivån belyser filmens berättelser varandra bättre. Filmen verkar fråga: när Gud är död, måste också fadern (som auktoritet) dö? Eller måste barnet tuktas av den ständigt närvarande pappan just på grund av Guds frånvaro? Vore det bättre att fäder slutade leka gud och bara älskade sina barn?
”Jag vill se vad du ser”
Filmens styrka ligger i de fotografiska detaljerna, det rent sensuella kroppsminnet av barndomens textur. På de breda förortsgatorna under träden finns knappt några bilar, hundar leker utan koppel, barnen springer i moln av DDT. Pojkflockar i stubbat hår driver omkring och upplever världen genom kroppen: dödar grodor, trånar efter vuxna kvinnor, springer genom fält (Malicks signaturscen i alla hans filmer).
Allt som händer är vanlig amerikansk småstadsnostalgi som vi sett otaliga gånger förut. Utom att Malick får oss att se världen som för första gången. Det gör han genom att med kameran hålla barnets synvinkel, från den lilla babyns blick (på mamma, på lampan) och under hela uppväxten. Genom att vi ser vad huvudpersonen ser känner och tänker vi som han. Det här är oerhört svårt att åstadkomma bara med bilder och Malick är helt suverän.
Det paradoxala är att den första välden, kosmos ursprung, ser helt vanligt ut, som i tusen BBC-dokumentärer. Himmelriket verkar hämtat ur en kitschig religiös bildbank: måsar, solnedgång, alla människor ni någonsin träffat som irrar omkring på en strand.
Alla de här människorna är så ensamma i sin egen familj, så sorgsna i förortsidyllen, så borttappade i sin längtan efter något större och mera meningsfullt. När de borde älska varje träd och varje grässtrå, all världens skönhet. Det gör Malick med sin kamera, när han riktar den från dinosaurier och ljuslågor, som är ett svek mot hela uppsåtet. Men det är ett riktigt existentiellt problem han brottas med: hur lever man en sådan kärlek i praktiken? Om det är illa att ha ett själv och en vilja, vad älskar man då med?