Luthers vattenvärld fungerar
Annika Luthers nya ungdomsbok är en fiffig berättelse som aldrig förlorar sin huvudperson ur sikte, skriver Maria Lassén-Seger. Den fungerar som ekologisk dystopi, tonårsskildring och svidande satir över ett trygghetsfinland som in i det sista gömmer huvudet i sanden.
UNGDOMSROMAN
Söderströms 2011
En ny ungdomsroman av Annika Luther väcker alltid förväntningar. I det klena utbudet av finlandssvenska ungdomsböcker är hon en av dem som håller fanan högt. Den tandlösa titeln till trots levererar glädjande nog även den nya boken De hemlösas stad intrikata berättargrepp i kombination med Luthers skarpa öga för karaktärer och situationer. Tänk dig Finland om cirka fyrtio år, drabbat av en klimatkatastrof som fått havsytan att stiga tio meter. Världskartan är omritad. Holland och Danmark finns inte längre, inte heller Österbotten. Halva Helsingfors ligger under vatten och Jyväskylä är ny huvudstad. Det är ett kusligt framtidsscenario som samtidigt kittlar fantasin.
Upplägget är inte nytt men ack så hett. Katastroffilm som ivrigt exploaterar ny filmteknik finns det mer än gott om. Och bland ny svensk ungdomsroman sticker Stefan Castas ruggiga dystopi med klimatfrågor som fond, Den gröna cirkeln (2011), ut. Den vann nyss Barnens romanpris, vilket säger något om hur aktuellt ämnet är. Inte minst för en ung målgrupp som har all orsak att undra över hur den värld de ska leva i framöver kommer att se ut.
Ingen skräckroman
För Luthers del är det ekologiska temat ändå i sig inte nytt. Många av hennes tidigare verk knyter an till frågor kring natur och människa. (Tre av dem, Bronsåret, Gårdshuset och Skogen som Gud glömde finns nu i förmånlig och snygg pocketutgåva, tack för det!) Som biolog har Luther gedigna kunskaper i ämnet, vilket ger en trovärdig grund för den fiktion hon sedan skickligt låter blomma ut i fängslande föreställningar om framtiden.
De hemlösas stad är – paradoxalt nog – ingen skräckroman. Snarare ett välfungerande tankeexperiment fyllt av härligt skarpsynta iakttagelser av ett framtida Finland som, trots att konsumtionsfesten är slut, framhärdar i att isolera sig i en bubbla av materiell trygghet och auktoritär ordning.
I detta nya sköna Finland, som tar slut nedanom Salpausselkä, förväntas bokens 15-åriga huvudperson Lilja nöja sig med att frisksporta på skidspår av plast och öva kantele, ständigt övervakad av Jyvä-silmä som rapporterar allt från suspekta bibliotekslån till sena hemkomster direkt till föräldrar och myndigheter. Men Lilja hatar detta överorganiserade ”halvliv” med tonåringens fulla intensitet. Hon känner också att det finns en familjehemlighet som bränner. Varför vill hennes föräldrar inte berätta något om fastern, marinbiologen Sassa, som blev kvar i Helsingfors efter de stora evakueringarna? Liljas beslut att rymma söderut till den forna huvudstaden och hitta svaret på frågorna sätter händelserna i rullning och skapar ett omedelbart sug i berättelsen.
Detaljerna stämmer
Som i all typ av spekulativ fiktion (fantasy, science fiction etc.) gäller det att få detaljerna rätt. Det gör Luther som med glans tar ut svängarna i intrigen, kryddar med mustig finlandssvenska och tonårsslang, samt spränger in dialoger i form av e-post och avsnitt berättade ur djurperspektiv.
Luthers framtidsvision, fulladdad med politiska och ideologiska ställningstaganden, bottnar helt tydligt i ett här och nu. I bokens framtidsvärld är finlandssvenskan reducerad till ett hemspråk, rädslan för flyktingar och främlingar akut. Låter det bekant?
Men i och med Liljas resa till det nya Helsingfors, numera kallat Halsingih av de inflyttade indiska och kinesiska klimatflyktingarna, blir perspektivet på främlingskapet mångdubbelt och tvetydigt. Här är det ”urinvånarna”, det vill säga finländarna, som innehar rollen av ”de andra” representerade av ett medfaret gäng uteliggare i parken.
De hemlösas stad fungerar på många plan, som allvarlig dystopi, inkännande tonårsskildring och svidande satir över ett trygghetsfinland som in i det sista gömmer huvudet i sanden. Det är en fiffig och bitskt humoristisk berättelse som aldrig förlorar sin samtidigt sturska och sköra huvudperson ur sikte. Medan Lilja letar efter bitar i sitt livspussel i en värld som faller sönder kring henne förmedlas också insikten om att det alltid finns en framtid. Åtminstone för den som vågar vända trygghetsmanin och rädslan ryggen, ställa de riktigt svåra frågorna och möta det främmande.