Meditativ introspektion och urban puls
Den som lyssnar alert till Sebastian Fagerlunds musik kommer att belönas rikligt. På den nya profilskivan får hans verk ypperliga tolkningar av Göteborgssymfonikerna.
Christoffer Sundqvist, klarinett. Göteborgssymfonikerna, dir. Dima Slobodeniouk. (BIS)
I början av tonsättarbanan framstod Sebastian Fagerlund (f. 1972) som något av en Magnus Lindberg-klon, vilket i och för sig säger något om Lindbergs starka inflytande på den under 90-talet framväxande tonsättargenerationen. Anefter har Fagerlund skapat sig ett eget, säreget ljudande tonuniversum, där framförallt rytmiken förlänats en utifrån nutida konstmusikaliska perspektiv ovanligt central roll.
Fagerlund har en bakgrund som rockmusiker och något av genrens rättframma rytmtänkande skiner även igenom i hans musik. Det handlar mindre om intrikata taktartsbyten än om en ständigt pådrivande, hetsigt framåtsträvande puls, som får sin klangbotten i långsammare, stundtals närapå andlöst stillastående partier.
Meditation och frenesi, urban drive och tidlös introspektion i ett och samma paket. Lägg härtill en brett, om än mestadels tonalt förankrad harmonik jämte en rikt varierad orkestral färgpalett med det grälla och mjuka fruktbart uppbalanserat och en personligt formulerad fagerlundsk estetik träder fram.
Det handlar om en lättillgänglig om än aldrig lättköpt estetik där, precis som hos Lindberg, den alerta lyssnaren belönas mer rikligt än den i stunden kanske uppfattar. Fagerlund har funnit en väg mellan modernism och minimalism, rationalism och emotionalism, komplexitet och nyenkelhet, som inte bara är framkomlig utan absolut nödvändig att tillryggalägga.
Precis som hos Lindberg kom Klarinettkonserten (2006) att bli något av en vändpunkt mot det samtidigt genuint publiktillvända och personligt frigjorda. Susanna Välimäki drar sig inte för att i sin briljanta verkpresentation dra paralleller till urbana figurer som Bernstein och Reich, men framför allt handlar det förstås om att Fagerlund hittat fram till ett eget, färggrant pulserande tonspråk.
Oemotståndlig livsvilja
Samma tendenser går igen i tondikten Isola (2007, liksom Klarinettkonserten en beställning för Korsholms musikfestspel), ett slags variation på den inom symbolismen så populära ”Dödens ö”-tematiken. Den typiskt fagerlundska strävan efter konstruktiva kontraster gör sig gällande även här och den uttrycksmässiga skalan är, om möjligt, ännu bredare än i konserten.
I Partita för stråkorkester och slagverk (2007/2009) slår Fagerlund inledningsvis an en närapå sibelianskt grubblande ton innan de obändiga rytmerna och den oemotståndliga livsviljan de mörkare understråken till trots tar överhanden.
Av samtida röster framstår bland andra James MacMillan, Christopher Rouse, Rolf Martinsson och Erkki-Sven Tüür som något av själsfränder, men ändå råder det inget som helst tvivel om den fagerlundska stämmans självständiga bärkraft.
Christoffer Sundqvist håller sakta men säkert på att axla Kari Kriikkus mantel som den finländska klarinettkonstens ledande virtuos, medan BIS-direktören Robert von Bahr redan länge gjort mer än de flesta andra för att föreviga ny finländsk musik på skiva.
Att Sveriges nationalorkester, Göteborgssymfonikerna, tar sig tid att sätta en relativt okänd finlandssvensk tonsättares musik på burk är dock på många sätt anmärkningsvärt. Och man kunde knappast ha hittat en bättre interpret än Dima Slobodeniouk, som får ut maximal effekt ur de rikhaltiga partituren.