Gladlynt och medryckande duospel
Bach, Busoni, Mustonen, Sibelius, Martinu. Sibelius-Akademin 22.8.
Steven Isserlis har det där lilla speciella som skiljer en utmärkt musiker från en gudabenådad och det är svårt att sätta fingret på vad det är. Förmodligen handlar det om själva sättet att närma sig musiken, hur man tänker, omsätter i toner, lever ut den. Faktum kvarstår att det är omöjligt att, oavsett repertoar, inte bli berörd på djupet av Isserlis spel.
Den oerhörda stilistiska bredden är ett annat av hans trumfkort. För Isserlis är inget klingande främmande och han tacklar allt med samma lika spontana som intellektuellt förankrade nyfikenhet. Parhästen Olli Mustonen påminner som musikertyp härvidlag rätt mycket om Isserlis, även om hans repertoarmässiga rörlighet är betydligt mindre.
Det råder dock inget som helst tvivel om att de inte trivs tillsammans, såväl i skivstudion som på scenen, och måndagens duoafton i en utsåld Sibelius-Akademi var en styrke- och smakdemonstration i den högre skolan. Man kan givetvis diskutera om Bachs sonater för gamba och cembalo överhuvudtaget skall spelas på Steinway och cello, men om man gör det får det gärna ske med nu hörd spirituell schvung.
Bachsonaterna – i G- och D-dur – inledde lämpligen respektive konsertavdelning och därutöver bjöds på några godsaker och en verklig raritet. Sibelius Malinconia känns med sina yviga emotionella gester som en långsam sats i en aldrig förverkligad cellokonsert och Isserlis och Mustonen utforskade ivrigt styckets känslomässiga arsenal.
Sibelius kompis Busoni skrev under sin Helsingforsvistelse variationer på ”Kultaselle” och även om Busonis kompositionsmässiga geni ännu inte slagit ut i full blom var det synnerligen hörvärd musik i det mer intima formatet. Mustonens Cellosonat är en typiskt mustonensk lättlyssnad men aldrig banal stilsyntes, medan Bohuslav Martinus Sonat nr 3 för cello och piano var härligt vital och levande musik från början till slut.
Så inte minst i det nu hörda framförandet, där Mustonens flyhänt gladlynta pianospel smälte samman med Isserlis eruptiva cellokaskader till en oemotståndligt medryckande helhet. Så skall en slipsten dras!