Vem äger sanningen?
Alan Hollinghurst har skrivit en sensibel och intelligent bok om hur litteraturhistoria formas. Men det är ett stort romanbygge som kräver en viss anglofil besatthet.
Picador 2011
Ett av de mer intressanta kapitlen i den finlandssvenska litteraturhistorien är ju ofrånkomligen modernisterna och i synnerhet deras 1920-tal i Helsingfors. Det saknas fortfarande en biografi om Gunnar Björling, och frågan är om någon någonsin kommer att kunna skriva en som är både litteraturvetenskapligt tillfredsställande och samtidigt biografiskt uttömmande. Och framför allt: vem minns längre? När Bo Carpelan dog i våras försvann också en av de sista direkta länkarna till Björling, en av de personer som exempelvis hade kunna berätta hur förhållandet mellan Björling och Henry Parland egentligen såg ut.
Litteraturhistorien formas av vad människor är beredda att berätta. Släktingar, vänner, fiender – alla har sina egna skäl att skarva i eller lämna bort. Så småningom uppstår en allmän diskurs där mer komplexa känslomässiga skeenden raderas ut.
Det här är en av de centrala poängerna i Alan Hollinghursts intelligenta och stilistiskt nostalgiska bok The Stranger’s Child, som behandlar en fiktiv 1900-talspoet sedd genom generationer – först nära vänner, sedan avlägsna släktingar, till sist historiker och förlagsfolk. Cecil Valance heter han, och han dör redan 1916, men blir som ”krigspoet” desto mer upphöjd, speciellt för sin dikt ”Two Acres”, som enligt romanens fiktion citeras av självaste Churchill.
Diktens tillkomsthistoria bildar Hollinghursts utsökta inledningskapitel, en mästerlig och vibrerande skildring av ungdomlig sommar och hemliga möten bland dunkla skuggor. Hollinghursts text formligen dryper av kärlek till den brittiska litteraturens sensibla 1900-talsmästare: Evelyn Waugh, E.M. Forster.
Hade någon gett mig den när romanen och sagt att den är från 1920 hade jag trott dem (de brittiska recensenterna har talat om en pastisch på en ”country house novel”, herrgårdsroman).
Hollinghurst har också i Cecil Valance skapat något av en Sebastian Flyte-karaktär, som ni säkert minns från En förlorad värld: karismatisk student, manipulativ, lika åtrådd av kvinnor som av män. Här handlar det om två syskon som faller offer för karisman – både George Sawle, Cecils älskare, och Daphne Sawle, Georges 16-åriga syster, tror att just de utgör duet i Cecils poesi.
Men så dör Cecil, och i takt med att han blir ett namn i en brittisk poesikanon formas också en myt om vem han var. Alan Hollinghurst, vars senaste bok The Line of Beauty skildrade homosexualitet under Thatcher-eran, visar skickligt hur klass, status och släkt kan bli ett allt märkligare lapptäcke.
Vi hoppar fram till sextiotalet och en ung banktjänsteman lär känna den 70-årige Daphne, som kanske är beredd att nu – med Pia Ingströms ord häromveckan – ”leverera kött åt likmaskarna”. Om Cecils samtida velat släta över för att inte orsaka skandal, kommer eftervärlden med sitt intresse, färgat av sina motiv. Jag har en känsla av att man måste vara en mycket inbiten anglofil för att uppfatta alla nyanser av vad Hollinghurst försöker säga om det efterkrigstida Englands utveckling, om hur det viktorianska gav vika för modernismen.
Men vi andra kan njuta av hans fantastiska sinne för subtila nyanser i det sociala livet, hans notering av motstridiga känslor, lustar och dunkla motiv – man hittar dem hos varje karaktär, på varje sida. För mig hade hälften varit nog. När han långsamt tar oss fram till vår egen tid, där queerforskning är vardagsmat, har vi redan förlorat sikte på hur hela historien började. Vilket kanske var hela poängen.