Kanyes krokodiltårar
Musikaliskt lämnade Kanye West en del att önska, men visst gav hiphop-superstjärnan mycket att snacka om när han avslutade Flowfestivalen på söndagen.
Hur gör man en bra show? Om man heter Kanye West och är en av de bäst säljande artisterna i världen just nu, då har man nog inget annat val än att dela upp konserten i tre "akter", smälla upp ett massivt lakan som för tankarna till Romarriket, inleda med att ett 20-tal balettdansöser springer in på scen, och själv stiga upp ur publikhavet med en skylift för att illustrera att man inte är riktigt vem som helst.
Sånt här ser man rätt sällan på våra inhemska festivaler. Kanyes opera är lika mycket fiktion som musikalisk upplevelse. Greppet kan kännas effektivt efter "tre snygga killar med gitarrer"-minimalismen som vi sett på Flows stora scen bara nån timme tidigare, under Brooklynbandet Twin Shadows spelning. Ändå är ju Kanye knappast unik för sin genre. Bara för något år sedan stod discodivan Grace Jones på Flow och bytte hatt för varje låt. Och om man jämför med till exempel R. Kelly – som lär skjuta en regnbåge ur sitt skrev under sina konserter – så är det här rätt konventionellt.
Dramaqueen
Egentligen hade man kanske väntat sig lite mera. Kanye Wests senaste album My Beautiful Dark Twisted Fantasy innehåller tillräckligt varierande material för att det skulle gå att göra något intressant också rent musikaliskt. West kör nästan allt direkt ur maskiner. Han har inte ens en bakgrundskör, vilket känns väl snålt tilltaget.
I stället sjunger han själv. Och som han sjunger. Kanye West är väldigt bra på, öh... frasering. Allt körs genom ett sångfilter. Nu tänker jag inte dra ramsan om att "musik var bättre förr när folk spelade på riktigt", men man måste vara lite fiffigare om man ska kunna förvandla det här postmoderna partytricket till någonting inspirerande. Flera av låtarna som inleds med humörhöjande röj – Good Life, Runaway – mynnar ut i evighetslånga, självömkande sångpartier där Kanye sjunger hellre än bra.
Under konserten smiter jag ut en stund för att kolla in britten James Blake som spelar i Nokia Blue Tent samtidigt. Det är nästan ironiskt: Blake har samma förkärlek för processade sångröster, och wailar minst lika mycket som West, men i stället för att köra allt genom ett filter sjunger han som om hans röst var filtrerad. Det ger en spännande och nästan kuslig effekt. Ändå är Blakes hackiga pianosoul lite väl lågmäld för att lyfta taket.
Tillbaka till Kanye, som vid det här laget har slängt sitt hjärta på scen – bildligt – och mässar om vilket stort arsle han egentligen är. Man får lust att med skarp flickvänsstämma skälla ut honom. Jag antar att Kanye West föreställer sig att hans självömkan är klädsam, men den är bara extremt tålamodsprövande. Visst, det hela är en show, teater. Men när han mot slutet gråter en skvätt ser han plötsligt ut som en femårig dramaqueen i en leksaksaffär. Wests innerlighet skulle lämpa bättre för en publik av tonåringar, som älskar den här sortens möjlighet att projicera sig själva i andras känslor. Men de flesta i publiken på Flow är runt 30-strecket.
Ändå hade jag inte velat vara utan upplevelsen. När West inleder sin akt tre gör han det till musiken från filmen Chariots of fire. Att håna svulstigheten här är nog att slå in öppna dörrar. Flow handlar om att ha roligt, och jag gabflabbar flera gånger under Kanye Wests spelning.