Spring för livet – i skor eller trendigt barfota
Människan är en usel löpare, men kanske är hemligheten vår uthållighet? Christopher McDougalls bok om löpningens själ bjuder på oväntat spännande förklaringar till varför folk envisas med att springa.
Jakten på löpningens själ. Svensk översättning 2011 av Johan Nilsson. Filter/Offside Press.
Faktabok
Om ni besökt en välsorterad sportaffär under det senaste året har ni också sett de allt konstigare löpskorna som börjat dyka upp i hyllorna. Ibland ser de ut som slimmade varianter av crocs, ibland ser de ut som speedos med fingrar för varje enskild tå.
Barfotaspringandet – eller nästan-barfotaspringandet – kastar omkull alla tidigare råd om att den som ger sig ut i spåret behöver ordentligt stöd för hälen.
Filosofin kan dock tyckas lockande: om människans fötter en gång skapats för barfotaspringande, nån gång för hundratusentals år sedan, då mår de väl bäst av att få löpa fria? Etiopiern Abebe Bikila, ett ofta framfört exempel, vann faktiskt OS-guld i maraton 1960 på apostlahästarna. Och tror ni att Paavo Nurmi hade några dyra laboratoriesneakers?
Ja, man kan förstås tänka sig motsatt argument: varför skulle man kasta ut decennier av forskning, kring knäskador och löpningsteknik, och börja springa i sandaler? Är det inte ungefär som att återgå till häst och kärra?
Resan går till Mexiko
Christopher McDougalls bok Born to run, en bästsäljare i USA, nu översatt till svenska,landar mitt i den här diskussionen. Barfotalöpningen kom i gång på allvar i början av 2000-talet och när McDougall inleder sin undersökning har han egentligen siktat in sig på att skriva ett resereportage: han tänker besöka de mexikanska Tarahumara-indianerna, som sägs vara världens bästa långdistanslöpare. McDougall är själv sportjournalist och medelmåttig löpare. Han är stor och tung och drabbas ständigt av knäskador. Hur kommer det sig att tarahumaraindianerna kan springa så långa sträckor (ibland i flera dygn i sträck) utan skador? På fötterna har de sandaler gjorda av bildäck och läderremmar.
Det enda sättet att få svar på den frågan är att resa till kopparbergen i djupaste Mexico, ett område som präglas av livsfarlig terräng och rivaliserande drogkarteller.
Bokens inledande kapitel rullar också fram som amerikansk machojournalistik i Rolling Stone-anda. McDougall bygger upp varje kapitel som en actionpackad spänningsroman, där läsaren följer jagberättarens våghalsiga resa in i mörkrets hjärta, i jakt på de skygga och ädla vildarna.
Men när McDougall så småningom börjar varva sin berättelse med forskning och essäistiska partier blir det svårt att lägga boken ifrån sig.
Egentligen är Born to run en hybrid av reportagebok och vetenskapsjournalistik. McDougall berättar hur den moderna löpskon skapas av skojättar som Nike, som ett slags experiment i att göra löpningen smärtfri – plötsligt kunde löpare landa på hälen i stället på fotvalvet – och talar med läkare och tränare som konstaterar att antalet löpningsrelaterade skador bara ökat sedan de moderna löpskorna introducerades på marknaden.
McDougall rör sig i långdistanslöpningens marginaler och träffar några av dess märkligaste original – till exempel Jenn Shelton, en av USA:s bästa kvinnliga ultramaratonlöpare, som beundrar de amerikanska beatpoeterna, dricker som en karl och ser terränglöpningen som en modern form av outsiderskap. Eller Scott Jurek, som springer på en diet av pita, hummus, kalamataoliver och hembakt bröd (”ät som om du är fattig”). McDougall beskriver det ökända loppet Leadville Trail 100, ett 160 kilometer långt maratonlopp som går tvärs genom Klippiga bergen i Colorado, med stigningar på upp till 3 850 meter.
Ultramaratonlöparna hör till de uthålligaste i världen, men de är inte nödvändigtvis några klassiska idrottsmän. Jenn Shelton är till exempel helt ointresserad av att delta i traditionella maratonlopp (”var finns mystiken i det?”).
Men varför vill de springa? Och varför så himla långt (det lär finnas buddistmunkar i Japan som tränar genom att springa ett ultramaraton – 100 km – varje dag i sju år). Enligt alla konstens regler borde ju människan, som är bekväm av naturen, undvika smärta och stress.
McDougall söker förklaringar hos paleontologer och antropologer. Man brukar säga att människan inte är ett springande djur.
Vi tillhör samma långsamma kategori som grisar. Vi skulle aldrig kunna springa ikapp en antilop eller jaguar.
Men tänk om frågan är fel ställd? Kanske är hemligheten inte snabbhet – utan uthållighet? Det finns maratonlopp i USA där löpare springer mot hästar, och märkligt nog händer det ibland att människor vinner de loppen.
McDougall landar i följande teori, med lite hjälp av forskaren Louis Liebenberg: en gång i tiden har människan kunna jaga djur genom att trötta ut dem. Spring tillräckligt länge efter samma antilop, och till sist kommer den att kollapsa. Voilà: där har du den evolutionära förklaringen till att vissa människor springer som om det gällde livet.
Visst kan man avfärda det som en springtokig journalists önskedrömmar. Men i så fall är de presenterade med sällsynt spännande övertygelse.