Mannen är fantastisk!
På torsdagskvällen kompenserade Prince för de inställda spelningar han utsatt sina finländska fans för genom åren. Med råge. 25 låtar fick publiken, varv hälften räknades som extranummer.
Låtlista
1. 1999
2. D.M.S.R.
3. Pop Life
4. Stratus (Billy Cobham-cover)
5. Shhh
6. Mountains
7. Alphabet St.
8. Everyday People (Sly & The Family Stone-cover)
9. Cream
10. Cool (The Time-cover)
11. Let’s Work
12. Don’t Stop ’Til You Get Enough (Michael Jackson-cover)
13. U Got The Look
Encore:
14. Make You Feel My Love (Bob Dylan-cover)
15. Purple Rain
Encore 2:
16. Take Me With U
17. Raspberry Beret
18. Kiss
Encore 3:
19. Nothing Compares 2 U
20. Dance (Disco Heat) (Sylvester-cover)
21. Baby I’m a Star
22. If I Was Your Girlfriend
Encore 4:
23. The Bird (The Time-cover)
24. Jungle Love (The Time-cover)
25. A Love Bizarre (Sheila E-cover)
Lite före nio släcks lamporna i arenan, den karaktäristiska Prince-symbolen framträder på den ögonformade skärmen över scenen och det slår blixtar.
Ja, vi är laddade! Om vi är laddade!
Så uppenbarar han sig äntligen – efter decennielång väntan och fem svåra besvikelser – med sin gitarr; den lille Chaplin-like figuren, helt klädd i svart med en lång scarf sjörövaraktigt knuten kring huvudet, bling kring hals och handled, och karaktäristiskt tuschade ögon.
Han inleder med 1999, som inte hör till hans starkaste låtar, men är en av de kändaste. Därefter blir det abrupt mörkt och tyst en stund tills låtkavalkaden fortsätter med betydligt smidigare övergångar.
Han bjuder på sina mest melodiska och suggestiva hits genom åren uppblandade med låtar han skrivit för andra, främst gruppen The Time. Mycket åttiotal. Men också covers ingår i repertoaren.
Till kvällens mest magiska ögonblick hör Dylan-balladen Make You Feel My Love, delvis framförd av en av hans fantastiska bakgrundssångerskor, den betagande Andy Allo. Både hon och den coola, skalliga kollegan Shelby Johnson, med rent gospelaktig kraft i pipan, ges stort och välförtjänt utrymme i showen.
Men allt är inte guld: lika lyckad är inte den funkifierade versionen av Jacksons Don’t Stop ’Til You Get Enough, men det är sympatiskt att han minns sin generationskollega på detta sätt.
Het kväll
Publiken är med från start. Det är en av sommarens hetaste kvällar och som i ett tropiskt växthus inne i arenan. Men vi står upp och dansar med svetten strömmande längs kroppen.
Och det är inte att undra på. Det Prince och hans band bjuder på är en spelning som dryper av musikalitet och funkig spelglädje, eller för att uttrycka det med hans egna ord:
– Det här är riktig musik med riktiga musiker!
Han visar sig också själv vara en gitarrvirtuos av rang.
Det är slipat och proffsigt, men också själfullt med en känsla av ögonblick och improvisation – och ju mer kvällen lider även intimitet. Hemligheten är förmodligen att han varierar låtlistan från kväll till kväll. Varje spelning är unik. Han inte bara kastar om ordningsföljden på låtarna, utan drar olika låtar från kväll till kväll.
Encore efter encore
Efter en dryg timme tänds lamporna i arenan men publiken känner sig inte alls tillfredsställd, tvärtom. Det är nu vi får börja jobba för att få mera, jubla och applådera för att få in honom på nytt. Och mödan belönas. Gång på gång verkar han avsluta konserten, tackar och tar farväl av Helsingfors, det är tomt och tyst på scenen men publiken ger sig inte, och så uppenbarar han sig igen och ger oss lite till.
Det är en växelverkan som ger en känsla av utvaldhet och kontakt. Det är fantastiskt, så generöst, ett ymnighetshorn av extranummer som aldrig verkar ta slut! Utvalda känner sig säkert också de tiotals i publiken som mot slutet blir uppdragna på scenen för att dansa (alla beter sig, ingen får frispel och kastar sig över den karismatiska stjärnan även om han bara befinner sig några meter bort).
Konserten som såg ut att så snöpligt vara slut efter bara en timme visar sig pågå i två timmar och en kvart.
Det man minns: En känsla av att ha upplevt något alldeles unikt och oförglömligt. De tusentals mobiltelefonerna som på artistens uppmaning lyste likt cigarettändare i en i övrigt nedsläckt arena. Hur man övermannades av känslorna som högg tag i en under de första ackorden av Purple Rain när den äntligen, äntligen kom – gudomligt vacker och med purpurfärgat konfettiregn över publiken.