Mjuka och hårda paket i balanserad final
Manus: Steve Kloves, efter en roman av J.K. Rowling. Foto: Eduardo Serra. I rollerna: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Ralph Fiennes, Alan Rickman, Maggie Smith.
Det har inte alltid varit lätt att dela fansens uppskattning för Harry Potter-filmerna, en svit som fick sin form – skådespelare, scenografi, visuell stil – fastslagen redan i den första filmen, Harry Potter och de vises sten (2001). Och som därtill varit den litterära förlagan (onödigt) trogen.
Å andra sidan finns det gradskillnader även i fantasyhelvetet och där de flesta Potter-kloner gått bort sig i det saliggörande effektträsket har J.K. Rowling-filmatiseringarna andats åtminstone en viss integritet, dramatisk stringens.
Talande är att fundamentalisttomtarnas tal om trollkarlslärlingen som ett ”djävulens redskap” tystnat, detta trots att mörkret sakta men säkert lagt sig över filmserien.
Häxkonster och ockultism i all ära, men den är den föräldralösa, snälla och goda internatskolponken som utgått med segern. Vilket nu, tio år och åtta filmer senare, får de närmast sörjande att tala om ”barndomens slut” eller, som det hette i en gullig kommentar i DN: ”Det är som att ha ett husdjur som dör och försvinner.”
Just det, ja. Och allt detta utan ett uns av fylla, moppe och bångstyriga tonårshormoner (en bedrift i sig).
Tätt mörker
Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, tar vid exakt där den förra filmen satte punkt, utan transporsträckor men med en kort introduktion. Husalfen Dobby är död, Lord Voldemort (Ralph Fiennes) är segerviss och Harry, Ron och Hermione (Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson) hör till de få som längre orkar tro på sin sak. I klartext innebär detta att jakten på horrorkruxer – nyckeln till ärkefienden Voldemorts korrumperade själ – fortsätter, inledningsvis med ett strapatsrikt besök i Gringotts trollkarlsbank.
Men i övrigt är det ont om glädjeämnen. I Hogwarts är det mörkermannen Snape (Alan Rickman, som går från klarhet till klarhet) som håller i taktpinnen och i den därpå följande uppgörelsen dör folk (och fä) till höger och vänster. Allt medan den anrika läroinrättningen förvandlas till en rykande ruin.
Det mesta är mörkt och grått, stort och stiligt också för den delen, men inte så att nyanserna går förlorade. Trots farhågorna är ”HP7:2” inte den mekaniska och överdrivet bullriga final som många kanske förväntat sig – efter den mer än lovligt långsamma föregångaren med mera snack än späck på agendan.
Balanserad avslutning
Visst, Deathly Hallows Part 2 bullar upp med drakar, kräldjur, trollkonster och blixtnedslag i parti och minut men det som gör det här till en värdig avslutning är balansen, rättare sagt stunderna av tystnad och introspektion. För att inte tala om de smakfullt insprängda tillbakablickarna som gör att de flesta frågetecken rätas ut, detta samtidigt som vissa karaktärer får mera kött på benen.
Det gäller inte minst för Rickmans trollkarlsrektor, denna ondskans bundsförvant som visar sig sitta på både en och annan överraskning.
Något mindre utrymme blir det för Harry et consortes men å andra sidan är respektive skådespelare vid det här laget så du med sina karaktärer att de klarar balansgången.
Överlag kunde man väl påstå att regissören David Yates den här gången håller tungan rätt i mun. Svart och vitt, rätt och fel, pyroteknik och ”sounds of silence”, ingår här en fruktbar pakt som gör att Dödsrelikerna nummer två trots allt känns som en helhet. Den påklistrade epilogen är i (socker)sötare laget men det må nu vara hänt – förutsatt att ingen ser det som en ursäkt för att i framtiden plocka upp stafett- pinnen.
Låt alltså lagt kort ligga, så att det inte går som för Stjärnornas krig-trilogin som naggats i kanterna av den till synes aldrig sinande nyproduktionen.