Brukshistoria i naturskön miljö
Musik: Ville Witka. Dräkter: Pirita Lindén. Scenografi: Henri Ollikainen. I rollerna: Riikka Koli, Kai Siltala, Rauno Ailus, Marcus Lindén, Jore Penttinen, Jarmo Kujala, Timo Vento, Kirsi-Maria Vento, Kirsi Niittymäki, Minna Tynninen, Maije Sarelius, Leo Lindén, Ainu Lindén, Amos Lindén, Ida Hätinen, Joona Vento, Joonatan Järvinen, Onerva Degert, Emil Stor- gård, Saga Storgård, Jouko Nivalinna, Taisto Ahjoharjo, Ari Grönlund, m.fl. Tykötraktens sommarteaterförening rf på Mathildedals bruk, nypremiär 6.7.
När brukspatron Robert Bremer (1777–1844) år 1826 riktade sitt teleskop mot stjärnorna från sin herrgård på Tykö, utläste han något på himlavalvet som andra inte kunde se. En översvämning skulle sätta hela sydvästra Finland under vatten. Trots att lokaltidningarna försökte lugna folket, sålde många sin egendom och förberedde sin flykt från trakten. Säker på sin sak byggde Bremer en stor pråm, och lät en roddbåt hänga utanför sovrummet på herrgårdens andra våning. När syndafloden ändå lät vänta på sig, reste Bremer en kyrka som tack för ortens räddning, men bedyrade liksom den amerikanska radioprataren Harold Camping tidigare i sommar, att det hela handlade om en liten felberäkning.
Hur det kom sig att Bremer räknade fel är bland mycket annat, något som bruksfolket på Mathildedal – 20 km sydväst om Salo – fantasifullt försöker förklara i den andra delen av trilogin Brukets nyckel, som utspelar sig i den historiska bruksmiljön. Tillsammans med midsommarfiraren Marianna Salmenperä (Riikka Koli) förflyttar vi oss också denna sommar tvåhundra år tillbaka i tiden, och välkomnar Bremer (Marcus Lindén) som anländer på en fullastad allmogebåt från en utlandsresa. Välkomsttåget med spelmän och korister som stämmer upp till Ville Witkas melodiska visor går från stranden, förbi vattenhjul och höstackar, brinnande brasor och lamm i inhägnader till scenplatsen, från vilken man blickar ner över brukets gamla verkstäder.
Medan man på scenen spelar upp en bit lokalhistoria varvad med lokalpolitiska gliringar, tvättar och pysslar bruksfolket med sitt utanför scenen, alla klädda i Pirita Lindéns vackra linne. Bland de drygt sextio spelande uppträder små drängar och pigor och två scendebuterande hästar, vilka tidvis tenderar att stjäla hela showen. Både som Salmenperäs dråpliga make i modern tid och som en älskvärd 1800-tals änkling håller däremot Kai Siltala tag i föreställningens tömmar. Han biträds av de unga birollsinnehavarna Ida Hätinen och Joona Vento, båda uppenbart bekväma i sina kostymer. Men också de övriga i sällskapet är väl värda av en eloge. För det är inga enkla ord och inga korta fraser på främmande språk manusförfattaren och regissören Johan Storgård tilldelar Mathildedals finskspråkiga dramaklubb, verksam sedan 2004, men med flera nya förmågor i sitt led.
Hur gick det med bruksprofeten på Tykö? Bremer dömdes till böter för att ha spridit villfarelser, men friades senare av hovrätten. Patronen ansågs vara i ett otillräkneligt tillstånd. Tvåhundra år senare skrattar byborna fortfarande åt vetenskapsmannens profetior, och under ett tiotal kvällar framåt får brukets gäster stämma in i salvorna. Nästa sommar lär man spela tragedi.