Bland stockar och folk
Manus: Fredrik Lång. Scenografi: Anders Karls. Kostym: Carola von Wendt. I rollerna: Roland Engström, Barbro Värnman, Ulf Johansson, Åsa Tallgren, Anders Karls, Johanna Edberg, Kurt Smeds, Sune Nygård m.fl.
Urpremiär på Oravais Teater 6.7.
Det ante mig: För några stockars skull är som klippt och sågad för sommarteater. Och sin vana trogen att välja substans framför flams är Oravais Teater först ut med att sätta upp Fredrik Långs egen dramatisering av sin 90-talsroman. Den utspelar sig på 60-talets österbottniska landsbygd och kombinerar snyggt samhällsstudie, folklig touch och ironisk humor.
Allvaret och komiken följs åt utan större inbördes dragkamp också i föreställningen. Regissören Annika Åman har med ett öga på överspelen fått ensemblen att agera rätt ledigt och samspelt och utan att göra karikatyr av centrala karaktärer. Ingen självklarhet i fråga om amatörer med hela skalan av scenvana.
Hönsfarmaren och ungkarlen Gösta Mannfolk på Knaperåsen, spelad av alltid pålitliga Roland Engström, är mer än vanligt förbannad. Sålde ett parti stock utan att få ut sin betalning. Ska int rätt vara rätt?
Som i de flesta goda historier finns en kraftfull dramaturgisk motor, och en närhet till människors verklighet. Den fiktiva traktens sågverk har gått i konkurs, varpå sociala klyftor och konflikter drivs till sin spets. Inklusive mordhot och polisjakt - och burleskeri. Många drabbas hårt; somliga lyckas alltid ha det ”mjukt runt arslet”.
Extra bra passar berättelsen i byn Kimo där Oravais Teater har sin spelplats. Här försvann en såg på 60-talet. Några hippier tycks också ha hittat hit. En ny ungdomskultur gör entré till toner av Hendrix och Lovin’ Spoonful, men den spretiga kostymeringen fullbordar inte tidsbilden. Scenografdebuterande Anders Karls tillför olika möblemang och den oumbärliga stockhögen.
Romanens sågverksdirektör Öhrn (Ulf Johansson) är nu omdöpt efter huvudpersonen i en annan långsk roman, Porträttet av direktör Rask. Även lite annat har författaren ändrat på, personer har strukits, någon lagts till. Men i stort är storyn samma - kanske lite snällare på sina ställen - och lika tragirolig och språkligt vig som originalet. Lång är en hejare på att skriva repliker, inte minst på dialekt.
Regissören Åman har å sin sida gjort ändringar i manus. Riskabelt, och minst lyckat när slutets kärva realism slätas ut till sockerkakskalas. Då är det inte längre riktigt en pjäs av Fredrik Lång.