Skäggig skärpa på Ruisrock
Seattlebandet Fleet Foxes förgyllde söndagseftermiddagen på Ruisrock med stämmor som flöt som honung. Bandet fungerar som ett urverk och hade gärna fått spela längre.
Av alla finländska sommarfestivaler är Ruisrock inte det första stället jag skulle välja för Fleet Foxes Finlandsdebut. Testosteronen brukar ligga tung över Ruissalo, och av Peter al Fakirs söndagsreportage att döma kommer musiken kanske inte alltid i första hand hos partyfolket här.
Jag föreställer mig att Fleet Foxes kräver sitt av lyssnaren, med sin nästan akrobatiska inställning: fyrstämmig sång, långa, komplexa arrangemang och ett oantastligt sinne för små detaljer.
Men kanske har jag fel. Under söndagens spelning visar Fleet Foxes att de också kan rocka igång en Ruisrockpublik, kanske inte med samma dragrace-attityd som bob hund kvällen innan, men redan fem låtar in i setet har de skäggiga flanellkillarna från Seattle lindat publiken kring sitt finger. "Ni är så tysta", säger sångaren Robin Pecknold mellan låtarna. "Ingenting är mera rock än respekt", fyller trummisen J. Tillman i.
Så här måste det ha varit att se The Band under sina stordagar, eller varför inte Paul Simon och Art Garfunkel i Central Park 1981. Ska man ta till ännu en sliten folkreferens måste det bli Crosby, Stills, Nash och Young. Man tänker ofta att den tidens musiker alltid varit över 60 år gamla. Men precis som medlemmarna i Fleet Foxes har de också en gång varit löjligt begåvade 25-åringar.
Robin Pecknold har den sortens låtskrivartalang som får en att tro att han kanske redan skrivit sina största mästerverk. Bandets senaste album Helplessness Blues är en imponerande renodling av det folkrockspår som de dök ner i redan på det kritikerhyllade och självbetitlade debutalbumet. Hbls recensent Henrik Jansson tyckte att uppföljaren är starkare än debuten, själv är jag inte så säker – åtminstone live funkar låtarna från första albumet minst lika bra, om inte bättre, än det nya materialet. 2008 års singel White Winter Hymnal är en storartad vokal uppvisning, och den följs direkt av Ragged Wood, med vackra, honungslena gitarrarrangemang.
Titellåten Helplessness Blues blir kvällens sista encore, efter en allt för kort spelning. Det här är en av de låtar där Pecknold som textförfattare lyser allra starkest. "I was raised up believing/I was somehow unique", sjunger han, som den sanna 80-talist han är, en kille som alltid fått höra att han ska följa sin egen röst. "But after some thinking/I'd say I'd rather be/a functioning cog in som great machinery/certain of something beyond me". Låten handlar om en längtan efter någonting större, en orsak att existera bortom sig själv.
För oss i publiken är det uppenbart att detta något är hans eget band: det fungerar som ett urverk. Till och med under de höga, nästan omöjligt krävande partierna träffar Pecknold varje ton.
Visst får man en känsla av att Fleet Foxes skulle passa bäst på en liten scen någonstans långt inne i Seattleskogarna. Men de trivs nog på Ruisrock också. Att publiken klappar artigt och tyst beror nog mest på att vi alla är så förbluffade över hur bra de är.