Att hitta sin roll efter sommarlovet
Musikinstudering: Sofia Finnilä. Koreografi: Mia Söderström. Scenografi: Christian Lindroos och Sofia Finnilä. Musikinspelning: Jussi Miettola, Ville Riippa, Jussi Lampela. I rollerna: Jeanette Sarström, Albert Häggblom, Solveig Lindfors, Veronica Svenskberg, Margita Nylund, Kajsa Nurmi, Abir Waked, Emma Kullström, Frej Lindfors, Alexander Wendelin, Bo Lindfors, Freddie Andersson, Isabel Vikström, Jenna Aalto, Sissel Fredriksson, Jonas Laitinen, Tom Pallas, Kalle Halmén, Gunnevi Blomqvist, Ilkka Relander och Patricia Lindfors, Wilma Ek, Amelie Widlund, Ina Mickos, Ellen Söderberg, Emilia Schröder, Felicia Soininen, Jenna Koskimies, Elina Eklöf, Ella Kaunismäki, Susanne Vikström, Denise Niemi, Amanda Sallinen (ensemble, kör och dans). Premiär på Lurens 1.7.2011
Med årets pjäsval Grease blickar Lurens sommarteater både bakåt och framåt. Filmen är från 1978, men tar avstamp i femtiotalets ungdomskultur. Grease är en slags parodi på West Side Story som i sin tur hämtat sitt stoff hos Romeo och Julia.
Lurens hade sin första premiär 1958 och sedan dess har man gått in för att variera repertoaren. Årets ensemble är ett ungt garde och det gör väl ifrån sig. Åldersgaffeln är mellan tio och sextioett år och tyngdpunkten finns i ålderspyramidens bas. Tankarna går till höjdaren Amadeus för tre år sedan, också om tyngden i pjäsvalen är lite olika.
Musikinstuderingen av Sofia Finnilä bär frukt. Redan på premiären klingar sången lika ledigt på samtligas läppar, och rörelserna koordineras på samma sätt i alla leder och lemmar (koreografin är Mia Söderströms). De medverkande är uppenbart motiverade och med, en förtjänst man säkert kan sätta på Christian Lindroos konto. Sångöversättningarna av Ingela Forsman är fyndiga och levande och definitivt värda mer än ett omnämnande bara för att man gjort sig besväret att framföra hela paketet på svenska.
När Sandy (Jeanette Sarström) kommer till sin nya skola, Rydell High School, får hon höra att här är tonen rå, men hjärtlig. Det stämmer – på Lurens rör man sig också på skalan från frisläppt buskis till mer oskuldsfull, finstämd musikal.
Till amatörteaterns koncept hör att man får se nya sidor och talanger hos grannen. Det här kommer bra fram när man spelar en musikal, och man lossar på alla band. Dannys (Albert Häggbloms) replik till Sandy under pusscenen på drive in-bion: Du behöver inte vara rädd, det är ingen som ser oss här, lockar mycket riktigt fram både skrattsalvor och applåder.
Mycket är lika, på femtiotalet och nu, på scenen och i verkligheten: svårigheterna att iklä sig en trovärdig roll som sitter bekvämt, troheten mot sig själv och mot de personer som står en närmast. Det är många svåra val som måste göras både privat och på yrkesplan. Grease är en musikal med ett mångbottnat slut. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få det till annat än att trots att Sandy vinner sin Danny, så förlorar hon en oförlåtligt stor del av sig själv. Dannys eftergifter kan på intet sätt mäta sig med Sandys. Känns det bekant?