Den dolde imamen skall aldrig komma tillbaka
Väntan på någon som aldrig kommer upprätthåller arbetsfördelningen mellan den världsliga och den religiösa makten, och gör att den ständigt kan vara föremål för omförhandlingar. Mikael Kosk har läst en bok om det politiska islam.
Norstedts förlag 2011
Ur ett europeiskt perspektiv ser den islamiska världen inte alltid ut att göra någon åtskillnad mellan stat och religion. En sammanvävd enhet mellan religionen och politiken förekom enligt den islamiska tron under profeten Muhammeds tid, men den islamiska revolutionen i Iran 1979 var de facto första gången den genomdrevs i praktiken. Ayatolla Khomeini betraktade staten som ett redskap för att förverkliga Guds plan med skapelsen och historien.
Historiskt sett har kampen om det politiska och religiösa ledarskapet varit en oskiljaktig del av islam. Det var olikheter i uppfattningen om förhållandet mellan den världsliga och den religiösa sfären som ledde till splittringen mellan sunniter och shiiter. Det var inte bara makten som kontroversen handlade om, utan den kom att omspänna hela det kulturella och sociala livet.
I den shiitiska idétraditionen har de tolv imamerna en central roll. Den tolfte av dem, imamen al-Mahdi, gick under jorden för att undkomma den konkurrerande trosinriktningens mordpatrull. Han sägs leva än i dag, och när han återkommer från fördoldheten ska han ta itu med frågor som rör den politiska makten och befria världen från all ondska. I väntan på att idealsamhället någon gång upprättas får man lov att söka provisoriska lösningar på den världsliga maktens legitimitet.
Bubblande kontrovers i 1400 år
Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, professor vid Umeå universitet, tar avstamp i imamernas släktträd och landar i Teheran under demonstrationerna efter presidentvalet 2009, i världens enda shiitiska land. Däremellan går han en kunskapsrik om än något omständlig transportsträcka genom det shiitiska rikets historiska landskap. Boken Tro eller förnuft i politisk islam innehåller kanske för mycket uppräkning av fakta på tankens bekostnad, men beskriver inte desto mindre väl hur idéer i kombination med historiska omständigheter format den politiska scenen.
Över ett tidsspann på 1 400 år pågår en ständigt bubblande kontrovers om hur mycket världslig makt det är hälsosamt för de shiitiska rättslärda att ha. Enligt den konstitutionella synen ska de hellre bevaka och kritisera makten än bli en del av den, och vara som saltet på jorden som motverkar maktens förruttnelse. Deras bristande kunskaper om politiska och världsliga frågor kunde leda till ödesdigra konsekvenser.
Grogrund för politisering
Ett repressivt tvång i kombination med ett hot om västernisering är en bra grogrund för politiserad islam. De västerländska staterna har en sorglig historia av att ha stoppat demokratiska och konstitutionella styrelseformer till förmån för en despotisk monark, i tron att en diktator är lätt att använda till förmån för västliga politiska och ekonomiska intressen.
Revolutionen 1979 ledde till en hård kamp om statsmakten och det dröjde inte länge förrän det begicks grova övergrepp mot mänskliga rättigheter i islams namn. En despoti hade ersatts av en teologisk styrelseform med totalitära inslag, utan att staten kunnat garantera grundläggande politiska friheter och rättigheter.
Ett liknande händelseförlopp ägde rum i Irak där Saddam Hussein hade kväst det civila samhället, vilket ledde till att religiösa och politiska grupperingar rök ihop i en situation lik ett inbördeskrig.
Ny sekularism
De religiösa institutionerna har en särskild politisk betydelse, eftersom de i brist på ett statligt välfärdssystem är ett socialt skyddsnät.
I internettidsåldern är de religiösa rättslärdas auktoritet ifrågasatt. Det är svårt att få en utbildad ung generation som hämtar sin information från sociala medier och satellitteve attraherad av en rigid religionstolkning. Det föds både en ny sekularism och moderniserade tolkningar av islam.
Spänningen eller balansgången mellan tro och förnuft går naturligtvis som en röd tråd genom den kristna kultursfären likaså. Där har den lett till att den sekulära staten skilts åt från den religiösa sfären, men i det shiitiska riket får man räkna med att religionen för överskådlig framtid kommer att vara en djupt integrerad del av politiken. Så vitt måste de skiljas åt att den världsliga makten inte kan söka sin legitimitet hos Gud utan bara hos medborgarna.
När Fazlhashemi upprepade gånger återkommer till berättelsen om den dolde imamen som är ofelbar och står i direkt förbindelse med Gud, kommer jag att tänka att själva idén med myten är att imamen inte någonsin ska komma tillbaka. På ett paradoxalt sätt upprätthåller en väntan på en imam som en gång ska upprätta ett idealsamhälle arbetsfördelningen mellan den världsliga och den religiösa makten, och gör att den ständigt kan vara föremål för omförhandlingar. Den är en påminnelse om att maktens legitimitet alltid är provisorisk och aldrig kan tas för given.