Som en spegel av den digitala världen
Går det att göra opera på chatrum och internetromanser? Säkerligen. Nico Muhly, en av huvudgästerna på Avantis sommarmusik denna vecka, skrev sin första opera om den virtuella verkligheten och ungdomskriminalitet i dagens England. Wilhelm Kvist såg urpremiären på English National Opera i fredags.
Musik: Nico Muhly. Libretto: Craig Lucas. Regi: Bartlett Sher. Dirigent: Rumon Gamba. Scenograf Michael Yeargan, kostymer Catherine Zuber, ljus Donald Holder. I rollerna bl.a. Susan Bickley, Nicky Spence, Mary Bevan, Heather Shipp, Valerie Reid, Jonathan McGovern. Urpremiär på English National Opera 24.6.
En tonårspojke knivhuggs. En äldre pojke ses lämna platsen och fångas av en övervakningskamera. Vad som tycks vara ett solklart case visar sig vara ett fall för kommissarie Anne Strawson som får nysta i en komplex väv av loggar från chatforum, stulna identiter och sex framför webkameran.
Det här är handlingen i ett nötskal i amerikanska Nico Muhlys första opera, Two Boys, som uruppfördes på ENO i fredags. I en tid när popsångare vidtalas att skriva operor för Metropolitan och ENO-rivalen Royal Opera House sätter upp helkvällar om Anna Nicole Smith känns det fräscht med ett verk om ett mera angeläget ämne.
Kanske finns det inte så mycket att orda om tonåringar som förirrar sig på internet – det är ju vardag i många hem – men Craig Lucas har lyckats skapa ett libretto som är spännande som en thriller, där händelserna fortskrider i jämn takt och allt ses genom kommissariens glasögon. En sak leder till en annan och texten är sällsynt lättillgänglig med en humoristisk touch av chatrumsspråk (typ "can i c u") samtidigt som allvaret aldrig förbises.
Detta är tydligen det som föds i ett samhälle där 29 procent av morden sker med eggvapen, där de som sannolikast bär kniv är pojkar mellan 15 och 18 år och där ett helt folk år ut och år in matas med tjocka, feta rubriker typ "Boy stabbed, caught on CCTV" som är tänkta att sätta en nation i skräck. Lyckligtvis har Lucas undvikit den moraliserande och skrämmande ton som så ofta präglar kriminalitetsdiskussionen. Snarare ter sig operan som en spegel för ett helt samhälle eller en tidsålder, där en del av skulden läggs på de föräldrar som är rädda för att lägga sig i sina barns liv och därför hellre godtyckligt låter barnen surfa i timmotal utan en blekblå aning om vilka sajter de rör sig på.
Minimalismens mantelbärare
New York-baserade kompositören Nico Muhly är hittills rätt okänd på våra breddgrader. Han är blott 29 år gammal, men har redan en omfattande produktion bakom sig. Han har studerat litteratur vid Columbia och musik vid Juilliard och är en av den unga generationens tonsättare, för vilka alla stilar är gångbara. Han säger sig ha inspirerats av ljudvärlden i Nintendospel – även om hans rötter finns i den amerikanska minimalismen med Philip Glass i spetsen.
Musiken i Two Boys är en blandning av Glassminimalism och allt möjligt annat, till och med Wagner, R. Strauss eller Stravinsky. Man kan säga vad man vill om estetiken, men partituret är lättlyssnat och lättspelat och framför allt tekniskt ytterst välskrivet. Det är mestadels tunt och transparent. Balansproblemen lyser med sin frånvaro och sångstämmorna är väldigt sångbara.
Det är som ett slags musikalisk journalism där musiken är ett medel för att berätta och illustrera en story. Orkestersatsen träder sällan fram framom sången.
Gedigna rollprestationer
Karaktärsgardet är i största laget med över tjugo rollinnehavare. Sextonåriga Brian som sitter på de anklagades bänk tolkas inlevelsefullt av Nicky Spence och föremålet för hans kärlek, Mary Bevan, är minst lika charmerande. Jonathan McGovern är hårresande skrämmande som Brians motpart Jake och MI5-agenten Fiona en bedårande uppenbarelse och vokalt bländande Heather Shipp.
En av de intressantaste karaktärerna är kommissarien (Susan Bickley) som till en början inte vet vad en server är men till slut lyckas få pusselbitarna att falla på plats. Bickley sjunger vackert och har tagit rollen till sig utmärkt. Samtidigt försöker hon balansera yrkeslivets krav med en förvånansvärt vital moders (utmärkta Valerie Reid) gnäll om att hon skulle finna en man.
Barlett Shers regi är läckert genomförd. Att faktiskt visa en videosekvens från en övervakningskamera är kanske det tydligaste sättet att få gemene man att koppla till det som visas på tv. Ljussättningen och körpartierna fungerar utmärkt för att illustrera nätets oändliga nätverk och mångfald av röster.
Framtidens melodi?
Som helhet är Two Boys kanske den bästa samtida opera som jag har sett. Inte för att den gett mig de bästa vibbarna, men för att det känns som att det går att relatera till ämnet och känna att det är relevant. Med en tilltalande visualisering, bra rollsättning, skickligt skriven musik, välspelande orkester och väldramatiserad story går det att skapa en helhet där publiken kan fokusera på – storyn.
Kanske är det framtidens melodi att göra opera som är tillräckligt lätt och relevant för såväl publik och konstnärer?
Publikfrieri? Inte nödvändigtvis. Bara ett sätt att öka relevansen för en konstform som ständigt söker sin publik.
Two Boys visas på ENO till den 8 juli. Operan sätts om två år upp på Metropolitan. Nico Muhlys musik spelas varje dag på Avantis sommarmusik i Borgå onsdag-söndag.