Släkten är värst
För att vara en kärleksroman är Stolthet och fördom påfallande oromantisk. Men Gun-Britt Sundströms nya översättning väcker Austens romanfigurer till liv – du ser dem snart överallt.
Man borde naturligtvis inte bli förvånad, men Jane Austens romanklassiker Stolthet och fördom känns fortfarande alldeles användbar som kompass i det sociala livet. Under den junivecka jag tillbringar med Gun-Britt Sundströms färska översättning (den senaste gjordes av Gösta Olzon på 1940-talet) kunde jag pricka av flera Austen-karaktärer i min omedelbara omgivning. Det handlar inte bara om karaktärsdrag, utan också om ett sätt att uppträda tillsammans – folk sitter ju faktiskt fortfarande på studentkalas och talar om dem som just lämnat rummet.
I 1800-talets Hertfordshire, i södra England, blir man upprymd så fort det finns ett rykte att sprida. Det finns inte heller så mycket annat att göra – Jane Austen skildrar en borgerlig samhällsklass där unga flickor inte anses lämpade för någon annan sysselsättning än rödkindat skvaller och svalt pianospel. Familjen Bennet befinner sig lågt i skiktet; de är visserligen godsägare, men om föräldrarna inte lyckas gifta sina döttrar uppåt ryker så småningom godset – så dikterar det fideikommiss som häpnadsväckande nog lever kvar än i dag (läs Björn af Kleens lysande reportagebok Jorden de ärvde för närmare beskrivning av vad detta innebär på 2000-talet). Mest är det förstås Mrs Bennet som intrigerar, urtypen för den pinsamma mamman som tycks sakna eget känsloliv och lever genom sina barn.
Så långt den bekanta intrigen alltså. Att Gun-Britt Sundström översatt just Stolthet & fördom är kongenialt – det var hon som en gång i tiden romandebuterade med Maken, vars berättare Martina gör lika snabba byten mellan kvick sarkasm och häftiga känslokval som Austens kontrollfreakande hjältinna Elizabeth Bennet.
Inga stråkmattor
I andra ändan har vi Mr Darcy, den stolta och fumliga godsägaren som till en början verkar så bottenlöst otrevlig och hard-to-get. Austen-filmatiseringarna har ofta betonat storyns melodramatiska vändningar, men i romanen finns det påfallande lite stråkmattor. De brittiska hedarna känns inte särskilt svindlande i boken – snarare fungerar texten som dråplig satir och bruksmanual för giftassugna.
Elisabeth Bennet planerar, avväger, samlar in information. När hon till slut kommer fram till hur hon vill leva lycklig i alla sina dagar, då har hon gjort samma ambitiösa kalkylering som en niondeklassare som siktar in sig på ett gymnasium med 9,0 i medelvitsord.
”Han är förvisso rik och du får kanske mer fina kläder och åkdon än Jane, men kommer du att bli lycklig av det?”, frågar hennes pappa, ständigt inlåst i sitt eget lilla bibliotek. En mer blödig läsare tycker säkert att det är en dum fråga, men efter 400 sidor av Lizzys känslomässiga kalkylering tycker jag att det är ett alldeles rimligt spörsmål (pappan förblir bokens enda riktigt förnuftiga röst). Jag är inte helt övertygad när Lizzy med tårar i ögonen svarar ”Det gör jag – jag tycker om honom”.
Att Stolthet & fördom gjort ett sådant bestående avtryck i vår egen popkultur handlar nog om att Jane Austen mejslar fram sina romankaraktärer med sådan ogenerad entusiasm. I dag skulle en seriös författare få jobba mer med intrigen – 250 sidor av Stolthet och fördom flyter förbi som ren upptakt. Även om Jane Austen bearbetade boken i sjutton år (!) finns det också diskrepanser mellan berättarrösten och Elizabeths egen inre monolog – ibland tycks Austen själv bryta in och kommentera, på något enstaka ställe växlar hon mellan första och tredje person.
Men det kompenserar hon med humor och nålvassa iakttagelser, och en alldeles tydlig känsla av att hon kan sitt ämne. Att hon känner varmt även för de karaktärer som hon driver allra mest med (Mrs Bennet) avslöjas i den här hälsningen till alla som går och tänker på bröllop – avsändaren är pappa Bennet:
”Unga män som är så ömtåliga att de inte tål att bli släkt med lite dårskap är inget att sörja över.”