Fartfyllt fadersuppror
Ronja Rövardotter får helt nytt liv i Ryhmäteatteris roliga och passionerade uppsättning på Sveaborg i sommar. Möt Mattisrövarna som finska ekohippies.
Man måste beundra den som lyckas vrida fram någonting nytt ur Astrid Lindgrens texter – Stockholms stadsteater gjorde det häromåret med en moderniserad tolkning av Bröderna Lejonhjärta, Marcus Groth gjorde det i sin personliga uppsättning av Pippi ifjol (det bästa Svenska Teatern har haft på länge, sent ska jag förlåta dem för Sverigebåtsuppsättningen av Cabaret), och Ryhmäteatteri gör det med Ronja Rövardotter i sommar.
Det hade ju varit så mycket enklare att spela en urvattnad version av Tage Danielssons film från 1984. De vackra ruinerna på Sveaborgteatern stjäl ju ändå halva showen och biljetterna hade säkert sålt slut oberoende väder. Barn märker väl ändå ingen skillnad?
Men Ryhmäteatters unga ensemble – de flesta i produktionsteamet är under 30, debuterande regissören Akse Petterson är 26 – har gjort Ronja med helt eget huvud, med egna referenser. Man förstår ganska snabbt att det också kommer att bära hela vägen. Skådespelarna ser ut att ha roligt precis hela tiden, och det smittar av sig på publiken. Här finns en energi som inte går att fejka.
Är det en ormbunke?
Ska man beskriva estetiken så får man ta en nypa boho-chic ekohippie (rastaflätor och raggsockor), en nypa Helsingforsslang och kanske en bit Kalevala.
I Danielssons film var musiken medeltidsinspirerad, här går tankarna mera till dataspel typ Nintendos klassiska Legend of Zelda, med
inhemsk folkmusiktouch.
Men under detta ligger alltså Astrid Lindgrens ursprungstext rätt intakt. Ronja Rövardotter är en uppväxtskildring som rör sig kring stora teman: fadersuppror, kärlek, vänskap, död. Kreeta Salminen gör en taggad och fartfylld Ronja som känns hundra procent trovärdig. Ylermi Rajamaa som Birk är som en gullig Faces-besökare som irrat sig till Mattisborgen, och Sauli Suonpää som pappa Mattis (barnlitteraturens Tony Soprano) är precis så hjärtskärande besatt av sin dotter som den här rollen kräver.
Och så har vi Mattisrövarna – ett helt fenomenalt koreograferat gäng haltande lodisar. I en scenlösning i början av pjäsen stiger de fram med stora ormbunkar i händerna och åtminstone en tiondel av den vuxna publiken börjar fnissa – var det där möjligtvis en skamlös cannabisreferens? Det skulle inte förvåna mig om det var det.
Så kan man också göra Ronja Rövardotter. Men tro inte att den här uppsättningen flummar sig fram. Det är oerhört tajt regisserat hela vägen – här står ingen rumpnisse och undrar vart den ska gå.
Åldersrekommendationen är 7 år, och det borde vara ungefär korrekt. Icke-finskspråkiga barn som är bekanta med storyn kan nog också njuta av föreställningen.