Stor skräck på liten ö
John Ajvide Lindqvists nya miniroman är kladdigt zombiesplatter i Tove Jansson-miljö. Utgiven endast i elektroniskt format, på eget förlag. Men gillar man popcornskräck är det värt teknikstrulet.
Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har i allmänhet bra framförhållning. Varje gång jag intervjuat honom har han kunnat berätta om kommande bokprojekt. När jag träffade honom i samband med fjolårsboken Lilla Stjärna – den som slutade med en massaker på Allsång på Skansen – avslöjade han att nästa stora roman ska heta X.
Men först skulle han testa att skriva en zombieroman på tre veckor. Den skulle utspela sig på en liten fyrö, Tjärven, som ligger i Ålands hav, och den skulle vara full av blodiga, kladdiga scener där männi- skors hjärnor blir till de dödas kalasmat. Boken skulle heta Tjärven och endast ges ut i elektroniskt format.
Sagt och gjort, nu finns nämnda bok att köpa på nätbokhandlar, i mp3- och e-boksformat. En mellanbok, en 140 sidor lång popcornskräckis för hängmattan, med både åländska gangstrar och rikligt med referenser till Mumintrollen.
Överlevnadsskräck
Ajvide Lindqvist själv kallar det ”överlevnadsskräck”. Formeln känner vi igen från otaliga filmer: allt handlar om att överleva. Och, faktiskt, som det brukar vara i såna här filmer: den mest fåfänga kan vara säker på att dö först.
Det är midsommarafton, och ett gäng gamla gymnasiekompisar har samlats efter 20 år för att fira tillsammans. Riktigt varför de valt att göra det förblir något oklart – flera av dem har familj och barn hemma – men däremot blir det snabbt tydligt varför Ajvide Lindqvist valt den här dagen för sin zombieapokalyps.
På Wikipedia läser jag att Tjärven är en fyr som ligger på en liten ö ”omgärdad av djupa vatten i Roslagens skärgård, 2 nautiska mil nordnordväst Söderarm”.
Hit åker några urbana svenskar, i begynnande medelålder, alla med något i bagaget. Här finns den materialistiska alfahannen som gasar dåraktigt med båten, den mystiska outsidern som ingen riktigt kände under skoltiden, och – som i varje klassisk Stephen King-berättelse – den religiösa oskulden som vill förenas i bön mitt under brinnande apokalyps.
Och så finns här De Drunknade. Zombierna. Som, eftersom det är midsommar, plötsligt börjar stiga upp ur vattnet, hungriga efter hjärna. Enligt bokens säljtext är midsommar ”den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till ljuset och värmen”.
Ajvide Lindqvist är en tonsäker berättare, som aldrig slarvar med gestaltningen. Och han är rätt rolig också – till exempel när han inledningsvis beskriver hur huvudpersonerna jämför sina mobiltelefoner och yrken, eller när han låter en av huvudzombierna gå klädd i en U2-tröja.
Ajvide Lindqvist har också planterat in flera referenser till Tove Janssons Pappan och havet, kanske den mest Stephen King-aktiga av alla Tove Janssons böcker. Bokens outsider, Amaltea, samlar till exempel på Muminmuggar. Hon älskar Muminböckerna för att de ”skildrar ångest och skuld”, för att de tar det mörka på allvar.
Muminmuggarna är typiska för Ajvide Lindqvists trademark: att skapa en kontrast mellan vardaglig glättighet och ett underliggande mörker. Tidigare har han besjälat GB-glassgubbar. Den här gången ljuder den tyska popgruppen Modern Talkings intetsägande åttiotalshits i ett gammalt kassettband medan de svampigt köttiga zombierna stiger upp ur havet.
Det fungerar inte hela vägen, kanske för att det dramatiska stoffet är rätt så begränsat. Gimmicken är snart utspelad, och man börjar tröttna lite på tuggandet. Men då är det också snart slut. Vore det en biofilm skulle man kliva ut i solen, sträcka på sig, och rycka belåtet på axlarna.