Se 1900-talets varierande ensembler
Se ensemblen satte ribban beundransvärt högt för sin tre dagars minifestival. Dirigenterna Erkki Lasonpalo och Santtu-Matias Rouvali visade sig båda på styva linan i tolkningar som andades professionalism och dödsförakt.
Fräscht uppnosiga Se ensemble satsade vid senaste konserten för ett drygt halvår sedan på wienklassicism och vår tids musik och fortsatte även vid sin försommarfestival att gå som katten kring het gröt runt den romantiska repertoaren.
Nu var det i första hand 1900-tal som gällde och åtminstone verkade man göra musik man själv njöt av. Helheten var, smart nog, upplagd så att första dagen var vikt för fullstor symfoniorkester, andra dagen för sinfonietta och tredje dagen för kammarensembler.
Det är svårt att tänka sig en festligare öppning än Sjostakovitjs Festuvertyr. Det handlar om den typens bruksmusik han svarvade ihop under ett veckoslut för att blidka Stalin, men nu var diktatorn död och det verkar som om Sjostakovitj helt enkelt skulle ha unnat sig litet skoj.
Bartóks Tredje pianokonsert är åter en av dessa tidlöst livsbejakande pärlor som den dödsmärkte mästaren förmådde ge liv åt. Här är all onödig grannlåt bortskalad och kvar finns bara den ungerska folkmusiken och Bartóks egen unika stämma, renare och klarare formulerad än någonsin.
Även Tuija Hakkila formulerade sin solostämma med beundransvärd klangmässig klarhet och känslomässig stringens och Erkki Lasonpalo ackompanjerade med en ledighet som inte alltid är en självklarhet ens bland fullfjädrade proffs.
Efter pausen var det så dags för Lasonpalo och hans unga musiker att visa sig på den verkligt styva linan i Ravels Alborada del grazioso och Stravinskys Petrusjka (i 1947 års ”städade” version) och man tog sig uppgiften an med ett lugn och en koncentration som stundtals närmade sig rent och skärt dödsförakt.
Det är klart att det förekom små missar här och där, men det kom inte åt att störa de dramaturgiskt välformulerade helhetsbågarna. Det finns något samtidigt suveränt och snudd på lekfullt över Lasonpalos podieagerande som för tanken till en ung Esa-Pekka Salonen och det råder ingen tvekan om att det handlar om ett djupt lodande musikaliskt intellekt.
Minimalistisk klassiker
Den även annars knepiga Konservatorieakustiken hade problem med att svälja onsdagens stora ensemble och klangen tenderade stundtals bli grötig. Vid torsdagskonserten handlade det om för utrymmet mer lämpade numerärer, även om mezzofortena fortfarande klingade onödigt starkt.
Om det var akustiken som spökade, om instrumentationen inte var helt ändamålsenlig eller om det faktiskt var meningen att låta som det gjorde kan diskuteras. Solostämman i Juha Leinonens nu uruppförda Fagottkonsert smalt – Otto Virtanens genomgedigna musicerande till trots – inte sällan onödigt effektivt ihop med den resterande ensemblen av omfånget lätt utökad Beethovenorkester.
Leinonen (f. 1956) är en doldis av rang bland inhemska tonsättare, men faktum är att jag har hört betydligt ointressantare alster av betydligt mer kända förmågor. Leinonen manövrerar på ett fruktbart sätt mellan modernism och traditionalism och konsertens kanske största brist var de onödigt utdragna långsamma partierna och alltför få spänningsskapande kontraster mellan stiltje och energi.
Om Lasonpalo står på gränsen till sitt definitiva genombrott har Santtu-Matias Rouvali redan klarat av det med buller och bång och visst var det en fröjd att följa med hans agerande i Magnus Lindbergs Corrente – som tyvärr hördes i den reducerade s.k. China version i stället för i original – och en speciell eloge går till den utomordentligt alerta trombonisten.
Och som guldkant på det hela fick vi oss till livs en timme amerikansk 70-talsminimalism av bästa märke i form av Steve Reichs kultstycke Music for 18 Musicians. Om man sedan anser det hela vara en olidligt utdragen tortyr eller om man faller i trans är en smaksak, men Se ensemble skall ha en eloge för att man valde att göra denna på sitt sätt nog så banbrytande moderna klassiker.
Festivalen avslutades i går med en regelrätt kammarmusikkonsert med bl.a. Poulencs Sextett och Charles Ives notoriska The Unanswered Question på programmet. Jag kan knappt vänta på att få höra vad detta härliga gäng skall hitta på härnäst.