Filmrecension: Melancholia
Lars von Trier förnekar sig inte. Melancholia är inte en brutal elchock som Antichrist men ändå en högst originell och egen undergångsvision.
Vitsord:
Det verkar som om Lars von Trier efter de två delarna av sin utlovade ”Amerikatrilogi” sakta men säkert sökt sig bort från en av kulturen och historien betingad idévärld för att nalkas naturen och det tidlöst arketypiska. Då bör man naturligtvis minnas att han alltid varit en regissör mer förankrad i det emotionella än i det analytiska. Mer dionysisk än apollonisk kunde man påstå. Även om hans filmografi bestått av ständiga estetiska uppbrott och rörelser. Med dogme- och fusionsfilmer.
Känslor och rädslor
Grundstämningen i Melancholia etableras omedelbart i en prolog med människor som står fullständigt avklädda med sina känslor och rädslor. Det visar sig att prologens elegiska tablåer är en operamässig epilog, filmens final med ”the Big Bang”. Melancholia är von Triers mycket personliga bidrag till alla undergångsvisioner. En död i skönhet med ouvertyren till Wagners Tristan och Isolde dånande i bakgrunden. En apokalyptisk motsvarighet till de stora kärleksmelodramernas Liebestod.
Den okända planeten Melancholia nalkas jorden samtidigt som huvudberättelsen koncentrerar sig på ett påkostat societetsbröllop med Justine (Kirsten Dunst) som brud och Michael (Alexander Skarsgård) som brudgum. Bröllopet äger rum i systern Claires (Charlotte Gainsbourg) och hennes make Johns (Kiefer Sutherland) regi på ett pampigt gods (Tjolöholms slott i Halland) omgärdat av en flott golfbana. Men redan på sin stora dag beter sig bruden nyckfullt och irrationellt. Hon är en av von Triers mentalt labila kvinnor som slutligen förvandlar festen till fars och fiasko. Justine tycks tillhöra ett annat temperament än systern Claire som filmens andra hälft är tillägnad. Då befinner sig planeten redan så nära jorden att den väcker både intresse och oro. Men maken och svågern John intygar med vetenskaplig pondus, och manlig värdighet, att ingen orsak till fruktan föreligger.
Melancholia är inte en provokativ excess som Antichrist. Det enda irriterande är det ofta så nervöst ryckiga kameraarbetet. Men lätt för sig gör regissören det inte när han ideligen offrar psykologin och det analytiska för det mytiska. Vilket i och för sig inte gör den mindre associationsrik. Planetens namn för naturligtvis tankarna till antikens och medeltidens temperamentslära, de fyra temperament (det sangviniska, koleriska, melankoliska och flegmatiska) som hade sin uppkomst i den blandning av kroppsvätskorna som ansågs bestämma personligheten.
Sensibla konstnärssjälar
Egentligen var det först med renässansen och den nya tiden som melankolin blev en fashionabel ”sjukdom” förknippad med humanister och sensibla konstnärssjälar, ”Saturnus barn”, som tänkte för mycket. Som Hamlet eller Albrecht Dürers berömda kopparstick. Den vanliga visuella personifikationen av Melancholia var en gestalt som försjunken och nedstämd lutade sitt huvud mot ena handen.
Om den oberäkneliga Justine står för detta sinnestillstånd i von Triers persongalleri kunde man ju följa associationsbanan och koppla samman den ambitiösa och energiska systern Claire med kolerikern. Kanske deras bitska och sardoniska moder (Charlotte Rampling) har sangviniska drag och den snälle och försupne fadern (John Hurt) flegmatiska?
Stämning och melankoli
Men när katastrofen sedan är i antågande sänker sig ett som det verkar euforiskt lugn över Justine (”Jorden står för ondska, ingen kommer att sakna den”). Då är det Claire som grips av förtvivlan och panik.
Den katharsis-effekt som von Trier slutligen uppnår är väl inte direkt sublim men nog så suggestiv. Och i sina bästa stunder når han äkta stämningar av melankoli och desperation som påminner om både Carl Th. Dreyer, hans store landsman, och Tarkovskij. Ett av Dreyers märkliga verk hette för övrigt Vredens dag (Dies irae), också om dess undergångsstämningar associerade till häxförföljelser.
I alla fall kan man tala om ett radikalt alternativ till Bruce Willis i domedagsäventyret Armageddon. Men inte nödvändigtvis om ett mästerverk.