När blev sex någonting att ”ha”?
Hade folk sex före den sexuella revolutionen? Merete Mazzarella har läst en berörande bok om hur det förflutna visserligen liknar de föreställningar vi gjort oss om det, men ändå är alldeles annorlunda.
Hur länge har mänskligheten haft sex?
Så länge mänskligheten har funnits, naturligtvis; sex är förutsättningen för mänsklighetens existens.
Men hur länge har vi haft uttrycket ”ha sex”?
Ja, se det är en annan sak, uttrycket ”ha sex” hör vår egen tid till, tiden efter den sexuella revolutionen på 1960-talet.
Nu har två engelska historiker undersökt hur britter i generationerna före den sexuella revolutionen – människor födda mellan 1900 och 1930 – upplevt sexualiteten. Runt millennieskiftet gjorde de intervjuer både i norra och i södra England, med både arbetarklass och medelklass och, naturligtvis, med både kvinnor och män.
Resultatet har blivit en stimulerande och bitvis också starkt berörande bok. Stimulerande är den därför att den pekar på hur det förflutna visserligen liknar de föreställningar vi gjort oss om det men ändå är alldeles annorlunda. Jovisst, för ett par generationer sen var okunnigheten och graviditetsskräcken stor. Inte minst i arbetarklassen var många flickor totalt oförberedda på sin första mens. Somliga bevarade det faktum att de menstruerade som en skamlig hemlighet i åratal och i den mån de alls fick något besked av de vuxna var det att de nu skulle akta sig noga för allt vad pojkar hette.
Sex som kärleksgåva
Jovisst var många par frustrerade på grund av osäkra preventivmedel – eller avbrutna samlag eller avhållsamhet – och många kvinnor låtsades sova – eller drog tvärtom ut på kvällens hushållssysslor – för att slippa männens klumpiga famntag. Men många kvinnor var ännu på gamla dagar stolta över sin oskuld och både de och i synnerhet deras män betraktade okunnighet som en del av oskulden: med uppenbar förtjusning berättade gamla herrar om hur deras hustrur ännu på bröllopsnatten hade trott att små barn föds genom naveln eller hittas i trädgårdslandet.
Medelklassen var ändå mer benägen att läsa sig till sexualupplysning – i en kvinnas fall skedde det genom en bok av Aristoteles. Förlovade medelklasspar kunde förhandla om hur långt man skulle gå, alltså om vilka smekningar som skulle vara tillåtna. Nygifta medelklasskvinnor gick inte sällan till doktorn och fick pessar. I arbetarklassen testade de unga männen ofta sina partners dygd genom att försöka förföra dem men blev sedan indignerade om försöken lyckades. ”Hon gick längre än jag egentligen ville” förklarar de med levande indignation ännu femtio-sextio år senare – ibland med tillägget: ”och då ville jag inte längre ha henne.” Gifta arbetarklasspar utgick i allmänhet också stillatigande ifrån att det var mannens sak att se till att det inte blev barn.
Men den sexuella njutningen kunde sannerligen också finnas, det har de två historikerna hittat många exempel på. Det fanns ömsinta, omtänksamma män. Också i arbetarklassen försäkrar flera att ”det gällde ju att smeka frugan också, och att inte somna genast”. Och om de flesta kvinnor var ovilliga att prata om orgasmer så var det inte för att de inte upplevt dem utan för att de hellre ville förstå samlagen som en osjälvisk kärlekshandling, en gåva de gav sina män.
Sex och ord
Många förstod inte heller varför de skulle ha behövt sexualupplysning, de uppfattade att deras och deras mäns sexuella förhållande hade utvecklats alldeles naturligt som en gemensam, förtroendefull upptäcktsfärd. De betonar gärna att de varken behövde experiment eller omväxling.
Det är möjligt, till och med troligt, att somliga förskönar sitt förflutna. Många är också uttryckligen inställda på att försvara en äldre sexualmoral mot dagens. Men frågan är ändå hur långt de två historikerna har rätt när de om och om igen betonar att generationerna före den sexuella revolutionen inte hade de ord som ska till för att tala om sex och uttrycka sina önskningar och behov.
Det är ju riktigt att tidigare generationer inte hade tillgång till en offentlig diskussion om sex eller steg-för-steg-recept på gourmetsex. Men faktum är att även om de personer som intervjuas här ibland söker efter orden så förmår de oavsett samhällsklass formulera sig nyanserat om sex– inte som något utvärtes eller som något de ”hade”, utan som något inte sällan svårt, ibland plågsamt, men framför allt djupt personligt och relationellt som ska förstås som en del av en mer övergripande helhet: ett äktenskap, ett liv.
Det är därför boken också berör.