Prima säsongslut på Koko Jazz Club
Det blev extra guldkant på Mikko Heleväs Groovin’ Hammond–konsert då även Jerry Bergonzi (USA) steg på scenen. Bergonzi, född 1947, spelade på 70-talet i Dave Brubecks band och finns även med på Miles & Quincy – Live in Montreux–skivan.
I Heleväs band, som nästa höst åker på jazzförbundets landsturné, spelar basisten Ville Herrala, slagverkaren Abdissa Assefa och trumslagaren Jussi Lehtonen.
Programmet bestod av en balanserad blandning i vilken ingick både egna stycken och ett intressant urval annan musik, inklusive flera udda fynd från gångna tider.
Heleväs egna låtar speglade 60- och 70-talets centrala musikstilar för jazzorgeln – från hardbop via souljazz till uttalad funk. Organisten skriver gärna unisonolinjer och kombinationen av tenorsax, gitarr och orgel klingade med pondus och nimbus. Helevä arbetar också med struktur och inkluderar mellanspel mellan solovarven. Home At Last var beprövat Blue Note–sextiotal medan Sirdi (tydligen tillägnad Idris Muhammad) och Gravity var intellektuellt groove med afroinfluenser.
En höjdpunkt var Heleväs fantastiska arrangemang av Burt Bacharach –sången Close To You. Personliga och utsökta orgelklanger i locked hands-stil hördes innan stycket övergick i flytande femtaktssväng. Johnny Mandels sällan hörda filmstycke Sure As You’re Born tog direkt rytmisk modell av Ahmad Jamals 50-tals- trio genom karakteristiskt basostinato kopplat ihop med accenter på taktens tvåa och fyra.
Bergonzi var på alla sätt sitt föregångna rykte värd. Han blåste med stor kraft och använde sig av personliga trillar och andra fraser med några repeterade toner. Volymen var minst sagt tillräcklig även utan mick. Saxofonisten gav dessutom ett sympatiskt och spelglatt intryck.
Duon Assefa och Lehtola arbetade fint ihop. Kompet, inklusive Herrala, herr pålitlig, gick som ett tåg – med enorm drive.
Helevä arbetar mycket med att skapa och öka intensiteten. Trots att han också hördes bränna av ordentligt på orgeln, till exempel i Slide Hamptons Frame For The Blues, koncentrerade han sig oftare på att med rytmiska medel skapa intensitet.
För drygt tio år sedan, då Mikko Helevä började synas på scenerna, var orgeljazz en ganska sällsynt företeelse här. Det tunga instrumentet glömdes bort, då syntarna kom. Tidigare fanns ju orgeln med i såväl dans- som popband. Helevä har målmedvetet och minutiöst arbetat med instrumentet och kommit till en egen palett med många färger i form av rika klanger. Att den på ytan oftast filbunksmässigt lugna organisten har oanade soul- och bluesådror under skinnet gav kvällen klara bevis på.
Klubben håller nu sommarpaus efter en mycket framgångsrik första period – den första september fortsätter det, helt oberoende av nya musikhus. Fler USA-gäster är att vänta i den unika miljön.