En ny Isolde gör entré
Jenni Lättiläs konsert i Sibelius-Akademin var inte bara en fullödig konstnärlig helhetsupplevelse, den var något av en katharsis för alla wagnerianer och likasinnade, skriver Mats Liljeroos.
Naturliga dramatiska röster växer sannerligen inte på träd vare sig hos oss eller internationellt, men Jenni Lättiläs ypperliga recital bevisade i ett magiskt ögonblick att det trots allt finns hopp.
Lättilä verkar även annars vara en på många sätt självständigt tänkande person. Hon beskriver i sin utmärkta programbladstext livfullt problematiken med att dels uppmanas spara den unga rösten, dels tvingas använda den för att kursexamina är så upplagda.
Förväntningar på rösten
En annan stötesten är dels förväntningen på att en viss typ av t.ex. Schubertlieder skall sjungas av en viss typs (läs: lyrisk) röst, dels en lika outtalad som obönhörlig uppdelning i manligt och kvinnligt visavi en viss typs liedrepertoar.
Allt det här struntar Lättilä gladeligen i och sammanställer litet i protest men allra mest av kärlek ett enormt stiligt program med den älskade Wagner i alltings mitt och med några av hans trogna satelliter kretsande runt honom.
Till stort förtret för alla vänner av tysk romantisk lied skrev Wagner blott en sångcykel, men den vårdas och dyrkas desto ömmare. De s.k. Wesendonckliederna är ett slags förstudium till Tristan och Isolde och Lättilä gjorde dem med en sådan klanglig värme och emotionell glöd att man knappt kan vänta på att hon skall kreera Isolde på nationalscenen.
Född till operascenen
Att kalla Liszt för en Wagnersatellit är egentligen djupt orättvist. Han var snarare en förutsättning för Wagners konst och alla med tillräckligt spetsade öron noterade kanske det berömda ”Tristanackordet” i Liszts magnifika lied Die Lorelei – 16 år före Wagner!
Liszt var en av romantikens produktivaste och egensinnigaste tonsättare av lieder, som fortfarande är skamlöst sällan framförda. Lättilä gjorde oss alla en tjänst med att presentera en handfull av dem, däribland den underbara In Liebeslust, med en inlevelse som inte lämnade något som helst kvar att önska.
Richard Strauss av såväl Lättilä som konserten igenom ytterst sensible och följsamme ackompanjatören Kiril Kozlovsky utsökt sensitivt tolkade Vier Lieder op. 27 var givetvis en självklar del av helheten, medan Lättilä ägnar åtskilliga rader åt varför hon just denna gång tvangs utelämna ultrawagnerianen Hugo Wolff för franske Wagnerbeundraren Henri Duparc.
Ur sjukligt självkritiske Duparcs sparsmakade produktion hörde vi nu fem ”mélodies” och Lättilä visade med all önskvärd tydlighet att hon med samma naturliga självklarhet behärskar såväl rungande fortissimon som andlösa pianissimon.
Lättiläs röst är ännu stadd i utveckling och alltid bar den inte helt och hållet fraserna till slut. Att det handlar om en, såväl till rena och skära resurser som klanglig kapacitet, unik stämma är dock helt klart och även om Lättilä gjorde lied med en beundransvärd chosefrihet råder det inget som helst tvivel om att hon är född till att stå på de stora operascenerna.
Slutsatsen är alltför klar för att inte sägas rent ut. Var så vänliga: Anita Välkkis mantelbärerska! Inte en dag för tidigt.