Tusenblad, seg och vred
En gammal kvinna i ett badkar hittar sin heliga vrede i Birgitta Bouchts roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. Anna-Lina Brunell recenserar.
ROMAN
Birgitta Boucht
Tusenblad, en kvinna som snubblar
Schildts 2011
Tusenblad – så heter hon, kvinnan med de leverfläckiga händerna på omslaget till Birgitta Bouchts nya roman. Det är ett vanskligt namn att ge en romanfigur, symboliskt och betydelsetungt som det är. Tusenblad blir spröd som en napoleonbakelse, skir som en tyllkjol innan jag ens hunnit bläddra fram till första sidan. Jag ser henne smula sig, tappa sina blad i en prasslande lövhög. Till råga på allt halkar hon i badet, slår i huvudet och knäcker lårbenshalsen, det första hon gör när jag väl börjar läsa.
"Ja du gamle i ditt hav..."
Men sedan infrias inte riktigt den bräcklighet jag föreställt mig. Ingen panik drabbar Tusenblad, trots att det vore en fullt rimlig reaktion i en situation som hennes: orörlig i ett badkar, åldrad, barnlös och ensamstående, med hemtjänstflickornas besök inplanerat först om fyra dagar. Visserligen darrar hon, fryser och hostar, men hon tittar på sina händer. Försöker slappna av. Talar till sig själv, manar till lugn och besinning. Hon citerar Hemingway och tänker: ”Ja du gamle i ditt hav, nu är vi två som kämpar med något som är större än vi själva.”
Så är badkaret utgångspunkten, platsen för Birgitta Bouchts roman. Till formen liknar det ekan i Den gamle och havet, men i stället för att driva på öppet hav sitter det inmurat i ett ljudisolerat badrum. Och vad gör man, när man är utelämnad till ensamheten i ett badkar? Man börjar minnas. Värken väcker sådant som lagrats djupt i Tusenblads kropp, rädslor som bokstavligen karvats in i skinnet, drämts in i benstrukturen. I badkaret ligger en gammal kvinna, men den som till slut träder fram är den lilla flickan i hennes inre.
Sjörövar-Jennys dotter
Tusenblads tillkämpade lugn visar sig dölja en sorglig uppväxt, präglad av en till tänderna rustad amazonmor och ett tungt arv av övergivenhet. Gnisslet ljuder genom Tusenblads liv, i det torra ljudet från moderns tysta skrik, från dödens lieslipning, från ungdomens skärande närhetslängtan. Sitt namn fick hon för att hon skulle bli en dotter man kunde rita på: ”Rita och riva sönder. Rita på nytt. Riva sönder på nytt om det behövs.”
Som det förbrukade barn hon är vänder sig den lilla Tusenblad till ”Briggen Blue Bird av Hull”, Evert Taubes visa om en son som blir offrad, bortglömd där han står surrad till rors på ett skepp dömt till undergång. Tusenblad föreställer sig att hon står vid hans sida och hjälper honom navigera genom ”den iskalla ensamheten”, allt medan modern nynnar på sitt eget ledmotiv, Tolvskillingsoperans ”Sjörövar-Jenny”.
Moderns skepp är ett hämndskepp med femtio kanoner, dotterns ett vrak. Ändå är det mamman som till slut förliser, och Tusenblad som överlever. Kanske tack vare den värme som ändå finns, hos extramamman Elsa och hennes sju barn, hos ungdomskärleken Christian.
Ålderdomen, som Birgitta Boucht enligt utsago skildrade i sitt första litterära försök redan som tolvåring, beskrivs här som en avgrund av minnen. Tusenblad, en kvinna som snubblar blir dock aldrig sentimental, men heller aldrig klämkäck, mycket tack vare Bouchts eleganta stil och oförskönande syn på livet. Hon står tätt intill sin huvudperson, känner med i stället för att tycka synd om. Tusenblads liv blir ett slags trots-allt-liv, ganska vackert i det ofullkomliga.
Försonande vrede?
Porträttet av Tusenblad påminner inte så lite om Tove Janssons skildringar av äldre människor, inte minst i romanen Solstaden som Boucht också skrev om i fjolårets antologi Med ålderns rätt. Tusenblad är ingen pragmatisk, jordad tant som strör visdomsord omkring sig, utan en människa som vem som helst: ofärdig, egensinnig, formad av sina erfarenheter. Epitetet som Boucht ger henne, ”en kvinna som snubblar”, passar faktiskt ganska illa. Snarare än snubblande har hon levt sitt liv hukande, trevande, paralyserad, nästan – så som hon ligger nu – fjättrad vid den kalla emaljen, utelämnad åt sig själv.
Och så gråter hon till slut, får kontakt med sin heliga vrede. Är det hennes försoning med livet? Jag kan inte låta bli att tycka att Boucht låtit sig frestas till ett alltför lättköpt slut – som om ett liv av förfryst gråt kunde läkas där och då, i dödens närhet. Tusenblad, en kvinna som snubblar är ändå en trösterik liten bok, som ger hopp om att man kan få ro genom att tillåta sig omfatta sin inre värld, sig själv. Att man har rätt till vem man är och har blivit.
ANNA-LINA BRUNELL