Avsked till tv-dramat
Det är få gånger man fått uppleva lika många styltiga middagssamtal och fullständigt iskalla repliker som i FST-dramat Avsked, skriver Peter Al Fakir.
TV-SERIE
Avsked
Serie i tre delar på YLE FST5, start onsdag 21.30
Först en eloge till unge Einar Zilliacus som i rollen som skilsmässobarnet Sebastian bär denna tv-serie på sina axlar. Men man bör nog vara något av en jätten Atlas för att lyckas med konststycket.
Tv-serien Avsked är ett mycket tungrott drama där regissören Ulrika Bengts med en handfull spikar försöker få soppan att räcka till tre långa avsnitt. Det är en episodisk berättelse där en grupp människoöden vävs samman och korsas under de tre avsnitten. Gemensamt för de olika karaktärerna är att de genomgår någon form av förändring, som slutar i ett avsked och en början på något nytt.
Spikarna i det här fallet är skådespelarna. Likt en järnhandel består Avsked av några nitar, några skruvar och en och annan vass syl.
Nitarna: Det är få gånger man fått uppleva lika många styltiga middagssamtal och fullständigt iskalla repliker med ord som ”älskling”. Den vitsiga dialogen kommer ofta inte till sin rätt när tajming och uttryck helt saknar inlevelse. Även om medelklassens liv och vägval är under luppen behöver inte ansatsen vara medelklassig.
Långsamt tempo
Dessutom är tempot smärtsamt långsamt och ibland nästan längtar man efter syrsornas sång eller tickande klockor. I stället kommer det smetiga musikaliska temat igång, en trudelutt som var vacker första fem minuterna men som nästan parodiskt återkommer varje gång filmskaparna vill signalera ”känslosamt”. Man har också sökt en sorts urban melankoli i klippningen men ligger ibland lite för länge på rena transportsträckor dramaturgiskt.
Det finns även en rad besvärande klyschor varav värst kanske är den försmådda mannen som i ensamhet luktar på hustruns trosor.
Att överföra Johan Bargums bok till film kan inte vara helt lätt. Här har Tove Idström skrivit manus och borde ha jobbat mer efter den gamla devisen ”kill your darlings”. Triptyken borde på sin höjd ha blivit en dublett.
Skruvarna: Avsked bjuder också på några oväntade insatser. Utmärkta Juri Zilin spelar rysk hitman och klarar av den svåra konsten att med ett stenansikte förmedla ett spektrum av känslor.
Över huvud taget lutar sig Avsked tungt på sina seniorer som alla visar god form över de tre avsnitten. Värd att nämnas är Lasse Pöysti som med ett stort mått av humor och takt spelar en halvdement gammal politiker.
Sylarna: I en intervju för Yle säger Einar Zilliacus att han vill använda filmgaget till att köpa fotbollsbiljetter till Premier League. Det är han verkligen värd. Med sig borde han ta Niklas Groundstroem vars lite sorgsna poliskonstapel perfekt lyckas fånga den där tomma Michael Nyqvist-blicken när den äkta mannen plötsligt finner sig övergiven i soffgruppen.
Det ska erkännas att Avsked blir bättre ju längre serien lider, men frågan är om tittaren orkar med att lida ända till avsnitt två. I ett större sammanhang undrar man vad som motiverar framtida satsningar på tv-drama om resultatet ändå blir samma ljumma soppa och nytänkandet uteblir?
Peter Al Fakir