Svävande böcker, handfasta drömmar
För Bo Carpelan är klassikerna på en gång samtida och vägen till ett främmande förflutet. Hans dikt kan färgas av Horatius giftiga samtidskritik lika väl som av brutaliteten i Vergilius stridsskildringar eller Dantes grundläggande existentiella frågor.
POESI
Bo Carpelan
Gramina. Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante.
Schildts 2010
Den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson tyckte inte att man skulle sluka böcker. Om läsningen fick en att glömma omvärlden skulle man avbryta sig och se sig omkring. Böckerna borde inte vara flykt undan världen utan impulser till egna aktiviteter.
Bo Carpelan är med Emersons kriterier ett ideal. När han läser blir resultatet inte bara tankar utan också dikter och aforismer. Marginalia har han kallat genren, i sin bok Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984). Gramina heter hans nya samling av kortdikter, den här gången inspirerade av Horatius, Vergilius och Dante. Gramina betyder gräs, och det kan tolkas på olika sätt. Som den egna diktens gräs som spirar mellan de högväxta, gamla klassikerna. Eller som den livskraft som i Carpelans diktning alltid överlever, bortom tidens gång och de stora händelserna:
Gräset går över jorden, över de mjuka kullarna, över de tysta gravarna, stannar vid havet och ser vågor, som om de stod stilla.
För Carpelan är klassikerna på en gång samtida, tidlösa och vägen till ett främmande förflutet. Det speglar sig i hans diktarhållning som kan anta Horatius giftigt samtidskritiska skepnad lika väl som den kan färgas av brutaliteten i Vergilius stridsskildringar eller de grundläggande existentiella frågorna hos Dante. "... med mus och väntande spindel"
Den av de tre diktarna som står Carpelan närmast är kanske ändå Horatius. Redan i Den svala dagen (1961) hade han en dikt till denne som inleds så här: "Samtal byggda över åren / eller spår av din kärlek -/ jag går i pinjeskogens grönska, / med en källas klarhet strömmar mot mig / ljuset som ett nyväckt minne / av din förgångna röst". Vad som förenar de två poeterna är mångsidigheten, skalan från det ironiska och retsamma till det elegiska och drömska, och det lätta greppet. I den nya bokens Horatiusavdelning finns flera av de dikter som allra mest ser ut som självporträtt:
Hopfogad, gud vete hur av måsskri, rumsmörker, brokiga människor, fattiga mest, svävande böcker, handfasta drömmar: kan därav bli en helhet, Maecenas?
Carpelan tvekar inte heller att kliva rakt in i nuet när han kommenterar föregångarens satirer: "Surfa på nätet – / i nätet är du / med mus och väntande spindel". Parallellt med insikten om förgänglighet som följer på läsningen av dessa för länge sedan döda kolleger finns en dröm om bevarande som är horatiansk men leder direkt över till den elegiska ådran i Carpelans författarskap:
Dröj, klara junimorgon, som ett minne att lägga oförändrat, till de andra, av lövverk skuggade livsstillheterna.
Men drömmerier är en osäker investering och poeten grips strax av misstro:
Dumhet mognar med åren, bryter fram som pionens ljuva, korta doft.
Du sänker ditt ansikte i.
dess blomma, sluter ögonen, känner dig skyddad mot iskalla vindar som åren för med sig, mumlar ditt ja eller nej, befriad från kunskap och fakta, trubbig som ett flitigt slitet yxskaft.
I Vergiliusavdelningen förändras tonläget. Stridernas, resans och hemlängtans tematik ur Aeneiden borgar för det. Här har dikterna en mer direkt karaktär av kommentar: "Hemlandet / över haven /ett sår /inom dig", eller "Män och åror krossade / så som fåglar / mot klippor". När vi förflyttas till Georgicans bukoliska värld kan poeten också inspireras till en fri haiku som denna: "Månen / fläckiga pumpan / i våta gräset."
Räds inte de enklaste orden
Mest imponerande är kanske ändå Danteavdelningen. Också den har i hög grad karaktären av kommentar, vilket inte förtar de korta dikterna något av deras språkliga intensitet, den som gör att de kan stå för sig själva. Ändå får man säkert mest ut av dem om man har ett hum om vad Den gudomliga komedin går ut på. Carpelans miniatyrer vittnar om att han trängt mycket djupt in i Dantes värld. Här framstår helvetets förvivlade språngmarsch på stället, skärseldens långsamma skridande och paradisets tvekande möte med det absoluta i pregnanta, ofta mångtydiga fragment. Carpelan räds inte heller – i likhet med den åldrande Gunnar Björling – de allra enklaste orden:
O du strålande gräs borta i minnet
Gramina är en kommentar till några av världslitteraturens största diktare och väcker lust att återvända till dem. Men diktsamlingen ger mycket mer än det. De många kortdikterna, många av dem på bara ett par rader, växer successivt till en mäktig helhet. De flesta av Bo Carpelans viktiga teman – tiden, minnet, varseblivandet, duet – varieras här ännu en gång och får nytt språklig liv. I en flyktig värld hjälper Carpelan oss – precis som Horatius för tvåtusen år sen – att bevara något av det som är viktigt.
Michel Ekman