Steg för steg mot klarhet
Varför springer alla plötsligt? Och varför talar man om löpning i stället för jogging? På lördag är det dags för maraton i Stockholm. Philip Teir har läst författaren Haruki Murakamis bok om livet som löpare.
Memoarer
Vintage 2009
Kanske är det lite som att köpa en ny bil. Jag har visserligen inte körkort, men jag föreställer mig att det är så här: när man köper en ny bil får man plötsligt syn på likadana bilar överallt.
Det här kan överföras också på andra områden i livet. När man får barn blir man plötsligt väldigt medveten om vilka barnvagnar folk har. Eller överhuvudtaget verkar det som att alla kvinnor är gravida. Man har inte tidigare lagt märke till det, eftersom ens uppmärksamhet riktats åt andra håll.
Kanske är det på samma sätt med löpning. Eller för att använda ett mindre pretentiöst ord: jogging.
Ja, vad säger man egentligen? På åttiotalet hette det att folk joggade. På finska kan man säga: "Lähden lenkille". Det låter betydligt mindre seriöst än den numera så trendiga löpningen.
Det är klart att det är skillnad på att springa och jogga, men det verkar som att folk springer mera nuförtiden.
Häromveckan var jag på en fest med folk i min egen ålder och diskussionen kom ganska naturligt in på löpningen. Folk jämförde tider, de bästa platserna att springa på, den exakta längden runt Tölöviken (2.1622 km), skador i sina knän. Vad är det som har hänt? Förr diskuterade vi musik på det här sättet. Varför talar alla plötsligt om att springa?
En enkel förklaring är min bekantskapskrets består av många som precis nått trettiostrecket, vilket är en ganska naturlig ålder för att börja med regelbunden fysisk aktivitet. En annan är att det just nu är maratontider – Helsinki City Run ligger ett par veckor bakom oss, Göteborgsvarvet var alldeles nyligen (åtminstone två av mina vänner deltog). Stockholm City Marathon är nu på lördag och det är förstås ingen slump att Norstedts ger ut Haruki Murakamis bok om löpning – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning – just nu.
Det finns många orsaker att springa, varav kondition inte alltid är den viktigaste. En annan orsak kan vara det som sammafattas i titeln till en gammal brittisk novell av den nyligen döda författaren Alan Sillitoe: The Loneliness of the Long Distance Runner. Bortsett från maratonlopp är det en rätt ensam sysselsättning att springa långa sträckor. Och kanske just därför så tilltalande för vissa människor.
Hästsvansar och romaner
Murakami skiljer mellan "serious running" och "rigorous running". När han springer som mest är han en "rigorous runner", och det betyder till exempel att han i augusti 2005 springer 217 miles, vilket är nästan 350 kilometer. Hans målsättning är att springa cirka 10 kilometer per dag i snitt (ett maratonlopp är som bekant drygt 42 kilometer).
Kanske är Murakami en produktiv författare på samma sätt som han är en duktig löpare. Själv har jag aldrig blivit någon stor Murakami-nörd, men när han skriver om löpning känner man igen hans lakoniskt naivistiska stil från romaner som Norweigan Wood och Fågeln som vrider upp världen.
Också Murakami började springa i 30-årsåldern, ungefär samtidigt som han bestämde sig för att börja skriva romaner. Titeln på hans löparbok alluderar på en klassisk Ray Carver-novellsamling, och rent stilistiskt befinner sig boken någonstans mellan essä, memoar och loggbok. Murakami tränar inför New York City Marathon i november 2006 och han gör det lite överallt i världen: Honolulu, Boston, Tokyo.
För honom är löpningen starkt förknippat med romanskrivandet, som han ser närmast som en gåva. För att kunna ägna sig åt denna gåva vill han vara i så bra fysiskt skick som möjligt, även om det betyder att han väljer bort det mesta av vad socialt liv heter.
Murakamis löpning tycks inte ha den aura av effektivitet som man förknippar i synnerhet med urbana joggare (en del människor har ju en sällsynt förmåga till simultankapacitet: de kan jogga, skuffa barnvagn och tala i handsfree samtidigt). Författaren Juha Itkonen skrev i en artikel i Image i fjol någonting i stil med att dagens medelklass springer bort sin dödsångest.
Murakami verkar mest av allt vilja vara ifred. Det finns en underbar scen i boken som utspelar sig vid Charles River nära Harvarduniversitetet. Murakami beskriver de kvinnliga förstaårsstudenterna som susar förbi honom utan att blinka, trots att han är en snabb och erfaren löpare. De är utrustade med vita iPod-lurar och derar hästsvansar hoppar stolt fram och tillbaka. Murakami undrar om han någonsin kunnat springa så obehindrat:
"Har det funnits dagar i mitt liv då jag har sett lika oövervinnerlig ut som de? Jo, kanske under en kort period. Men jag har en känsla av att även om jag skulle ha haft en sådan där hästsvans, så skulle den inte ha vajat lika självsäkert som de där flickornas. Och med största sannolikhet skulle mina fötter inte ha trampat ifrån lika kraftfullt som deras. Men det kanske är naturligt om man tänker efter. De är ju trots allt nyantagna vid elitens Harvard."
Morgonlänk
Murakami är å andra sidan också långdistanslöpare och ingen sprinter, han har vad han kallar för "långdistansmuskler", vilket är en bild som tydligen också kan överföras på romanskrivandet.
Ett kapitel i Murakamis bok heter "Det mesta jag kan om romanskrivande har jag lärt mig genom att springa varje morgon" och det är också här vi kommer till bokens kärna. Att skriva långa romaner kräver talang och självdisciplin, men det kräver också – menar Murakami – förmågan att hitta en rytm och sedan hålla sig till den.
Det låter som en ganska icke-romantisk syn på skrivandet, men Murakami ser författandet i grunden som en osund syssla. Han kallar sig "en osund själ i en sund kropp", och menar att det fysiska välmåendet är det enda botemedlet mot det gift som författaren hela tiden utsätter sig för. Han ser löpningen som ett sätt att bygga upp ett immunförsvar och en kapacitet att skapa komplicerade intriger och stora romanbyggen.
Det behöver knappast sägas att Murakami verkar manisk när det kommer till löpandet – det ligger i sakens natur. Att springa långa lopp handlar om att utsätta sig för stora mentala påfrestningar. I ett parti i boken skildrar han ett drygt elva timmar långt ultramaraton, som han fått för sig att delta i i Japan. Upplevelsen av att springa ett halvt dygn är så omvälvande och själsligt dränerande att Murakami drabbas av vad han kallar för "runner's blues". Efter loppet har han svårt att motivera sig att springa igen.
Han tränar simning i ett och ett halvt år – knappast ovanligt – för att kunna delta i triathlon-tävlingar. Sammanlagt har han deltagit i mer än 20 maratonlopp. Han gillar att springa, men loppen handlar också om att bevisa någonting för sig själv. Om att överträffa sig själv och ligga halvdöd vid mållinjen: "Ingenting i den verkliga världen är lika vackert som illusionerna hos en person som håller på att förlora medvetandet".
Just det partiet är plockat ur en skildring av ett lopp mellan Aten och byn Maraton i Grekland, den ursprungliga maratonsträckan som gett hela loppet sitt namn. Man inser varför löpning på film, och för all del också i romaner, är en så estetisk sport: miljön man springer i är ofta central för upplevelsen. Dessutom är långdistanslöpningen en syssla som saknar alla yttre attribut – ful utrustning och specialgjorda banor. Bara löparen i sin ensamhet.
Här kan också en medelmåttig medeldistansjoggare känna igen sig – jag tar helst inte med mobiltelefonen när jag joggar (även om jag inser att jag borde göra det: vad som helst kan ju hända i skogen). Däremot lyssnar jag gärna på musik. Häromdagen testade jag en av Murakamis egna favoriter: Rolling Stones skiva Beggars Banquet från 1968. Murakami får ursäkta, men jag föredrar Morrisseys You are the Quarry.