I krig och finanser
Det var bara en tidsfråga innan den amerikanska litteraturen skulle ta sig an finanskrisen. Adam Hasletts debutroman gör det bättre än väntat.
Om någon författare skulle skriva om de invecklade mekanismerna bakom de senaste årens finansiella kollaps så var kanske inte Adam Haslett det första namnet jag hade kommit att tänka på.
Men jag är glad att han gjorde det.
Haslett blev Pulitzer-nominerad för sin debutbok, novellsamlingen Du är ingen främling här, en strålande vacker samling berättelser som rörde sig över stora områden, geografiska och mentala.
Här fanns till exempel den kusligt vibrerande berättelsen om skolpojken som plötsligt inser att han har förmågan att förutspå hemska olyckor, en story om ett äldre syskonpar som alltid älskat samme man, en mörk och märklig historia om ett gift par som åker till den engelska kusten för att försöka bota kvinnans kliniska depression.
Det har bubblat kring Hasletts debutroman Union Atlantic i ett år redan, och han lär ha skrivit på den i tio. Boken handlar om några år i början av 2000-talet, strax efter elfte september och fram till USA:s invasion av Irak.
I centrum har vi Doug Fanning, en veteran från Gulfkriget vars division skjutit ner ett iranskt passagerarplan och dödat 290 civila. Efter kriget har han studerat ekonomi och avancerar nu snabbt i karriären på en fiktiv bank i Boston, Union Atlantic, som han själv varit med om att förvandla från lokalt kontor till världsomspännande ekonomiskt konglomerat.
Vi känner igen Doug-typen bland annat från terapiserien In Treatment: han är den nästan-sociopatiska 00-talsamerikanen som suddar ut sitt förflutna och med skarp blick riktar in sig på framtiden. Doug tog en gång i tiden värvning i armén för att han var trött på att bo med sin ensamstående mamma, en allt mer alkoholiserad kvinna som städade rika människors hus.
Nu bygger han i stället själv ett sånt hus, ett hus som ska göra "den avundsjuka sorten avundsjuk". Haslett skriver med stor precision om mekanismerna bakom amerikansk låne- och bostadspolitik, och vi får en exakt redogörelse för hur en finanskarriär byggs upp.
Men knappt har Doug hunnit flytta in i sitt jättelika slott innan vi möter bokens följande huvudperson – den pensionerade historielektorn Charlotte Graves, ensamstående och inte så lite galen. Hon tror att hennes två hundar talar med henne och hon är fast övertygad om att den sortens nyrika hybris som Doug representerar bör bekämpas med alla medel. Tomten som Doug byggt sitt hus på tillhör hennes släkt, menar Charlotte, och hon startar en rättsprocess.
I kulisserna har vi en hel rad andra personer: Henry Graves, Charlottes bror, som råkar vara president på New Yorks centralbank, och Nate, en nyuppvaknad homosexuell yngling som på ett förödande destruktivt sätt förälskar sig i Doug.
Persongalleriet vävs ihop något osannolikt (alla tycks vara antingen grannar eller släkt) men Haslett skriver ändå så bra att intrigens trovärdighetsproblem inte stjälper boken.
Ambitionen att göra ett genomsnitt av USA väntar man sig av tunga veteraner som Philip Roth eller Don DeLillo, men som en kritiker i New Yorker påpekade ligger Hasletts stil närmare E.M. Forster. Jag kan tänka mig andra författare att jämföra med, till exempel Michael Cunningham eller Alan Hollinghurst (The Line of Beauty). Union Atlantic ligger stilistiskt sett betydligt närmare den samtida amerikanska gayprosan än den efterkrigstida gubblitteraturen.
Ett mer hårdkokt språk hade gjort romanen till en American Psycho för finanskrisen. I stället är det här en emotionellt rörande skildring av människorna på finansvärldens yttersta topp. När boken skrevs hade vi ännu ingen världsomspännande finanskris, men nu berör Haslett frågor som vi alla förstås undrar över: Vad driver en människa som varje dag tar beslut om miljardbelopp? Var på den moraliska kompassen kan man placera en Wall Street-bankir? Och hur tänker de människor i centralbankerna som är med om att rädda skinnet på de största finansbanditerna?
Förhållandet mellan Doug och ynglingen Nate kantas av ett smärtsamt sexuellt psykande som blir ännu en orsak till att ogilla Doug-typen. Här tycks Hasletts budskap inte vara desto konstigare än Michael Moores: högst upp i finansvärlden finns det några riktiga rötägg.
Men Doug är mer än så, eller kanske mindre. Han är i ordets yttersta bemärkelse skrupelfri, drivs inte av något annat än njutningen i att vara bra på sitt jobb, en pragmatiker som vill skippa allt känslotjafs. De summor som han varje dag flyttar om och spekulerar i är fullständigt abstrakta och för honom har ingenting att göra med vanliga människors liv. Det är ett spel, kort sagt.
Men så kommer den oundvikliga kollapsen, och Union Atlantic får drag av spänningsroman, trots att vi vet hur det kommer att gå. Jag begriper inte varför jag som läsare i det sista önskar att Doug ska hitta ett kryphål, en räddning – han är ju trots allt ett "rövhål", som det heter i en nyckelscen i slutet av boken.
Om Union Atlantic först börjar som en nästan maniskt detaljerad beskrivning av arbetet på en global bank, slutar den med några svindlande vackra scener. Jag lämnar boken med en önskan om att få veta mer om hur det egentligen gick för alla de här människorna.
Philip Teir