Fosse i ett ständigt närvarande nu
Jon Fosse är inte bara dramatiker utan även proasist. Henrik Jansson läser en författare som rör sig i skärningspunkten mellan vakenhet och dröm.
BERÄTTELSER
Jon Fosse
Det är Ales/Sömnlösa
Översättning av Urban Andersson Bonniers 2010
Det är som dramatiker norrmannen Jon Fosse vunnit världsrykte, men han har också en ansenlig romanproduktion bakom sig. Berättelserna Det är Ales och Sömnlösa gavs ursprungligen ut som separata verk, men när de nu översatts till svenska har de samtidigt förts samman i ett band.
Och det här känns helt naturligt. Texterna förenas av gemensamma stämningslägen, av en berättarstil som bygger på upprepningar och omstarter, och av de i Fosses författarskap arketypiska – och stormiga – kustmiljöerna.
Det är Ales är egentligen en monolog, men då huvudpersonen Signe ser ut över fjorden och återupp- lever sin man Asle som en gång drunknat där börjar hon också tala med honom - samtidigt som hon rannsakar sig själv och sitt liv.
Sömnlösa är för sin del en parafras på den bibliska berättelsen om Josef och Maria i Betlehem, fast hos Fosse får det unga paret också en Bonnie & Clyde-färgning. Miljön är igen Vestlandets kustmarker, och mannen har igen fått namnet Asle. Han och hans höggravida, 17-åriga flickvän Alida har flytt från sina barndomstrakter och en del gärningar där, men då ingen i den nya staden vill ge dem husrum ser sig Asle tvungen att – än en gång – ta till våld.
Mellan vakenhet och dröm
Fosse undviker att dela in sin text i stycken och avstår helt från punkter, men tyr sig gärna till rytmiserande kommatecken. Så skapar han hypnotiska medvetandeströmmar i skärningspunkten mellan vakenhet och dröm, och återkallar något av atmosfären från den medeltida balladtraditionen. Vissa nyckelord, tankar och repliker återkommer gång på gång.
Och det här är en teknik som han verkligen behärskar. Han pressar samman tider och människor, låter till synes utan ansträngning alltsammans glida ihop i ett ständigt närvarande nu, och driver samtidigt sina gestalter allt längre ut mot de existentiella stupen. Det är vardag, det är skenbar trygghet, det är ändå också oroande och farligt.
I och för sig ligger de här berättelsernas inlednings- och slutpunkter väldigt nära varandra. Att resorna mellan dem ändå kan kännas så hisnande beror till stor del på själva suggestionskraften i den språkmaskin som röjer väg, stannar upp och tar ny fart, och så igen rusar vidare i sin jakt på det dunkla men närliggande målet.
Själva denna jakt blir så stämningsmättad och mörkt laddad att upplösningen i viss mån kan kännas som en antiklimax. Men jag är beredd att förlåta Fosse den saken, så länge hans böljande flöde, hans virtuosa glidningar mellan alla tänkbara skeden i ett människoliv, är så här förödande verkningsfullt.
Henrik Jansson