Kent tinade upp Helsingforspubliken
Domptören Joakim Berg höll Arenan i ett järngrepp när Kent visade att man, visserligen två dagar försenade, hittat tillbaka till samtiden.
ROCK
Kent, Arenan 7.3.
Med häpnadsblandad beundran iakttar jag Kents frontman Joakim Berg. En liten gest och publiken börjar klappa slaviskt. En vink av kungen och det blir knäpptyst. Vi är Jockes spratteldockor och kan inte ens i våra vildaste drömmar uppnå hans nivå av awesomenes.
Sveriges största rockband, som Kent så anspråkslöst kallar sig, drar alltid fulla hus i Helsingfors, och trots att söndagens spelning egentligen skulle ha ägt rum redan på fredag – fartyget med bandets instrument fastnade i isen nånstans utanför Åland – är Arenan i kväll smockfull av vuxna människor.
Efter en explosionsartad början med nya skivans Taxmannen sker ett litet nedsving, men med Sjukhus tar Kent tillbaka spelet och får entusiasmen att glittra i trettioplussarnas ögon.
Setlistan fokuserar till stor del på den nya skivan. Det är välkommet, de gamla hitarna har man hört några gånger för mycket.
Mot framtiden med stil
Med albumet Tillbaka till samtiden (2007) tog Kents musikaliska linje en radikal sväng åt det elektroniska hållet, och fjolårsskivan Röd fortsätter i samma riktning. Det är ett smart val. Kents överlag gitarrdrivna poprock får en mycket fräschare, mer tidsenlig ton, då också gitarrvallarna ibland får ge vika.
Faktum är ju att Kent hade sina storhetsdagar i början av 00-talet, men nu förstår de att gå vidare med stil. Nog för att de fortfarande kunde få hela arenapubliken att klä sig i vitt om de ville.
Badande i ett blodrött strålkastarsken laddar bandet med nytt krut med LSD (Låten alltså.) En viss storslagenhet genomsyrar allt Kent gör, och det framhävs bäst här, i det röda ljuset, då männen på scenen blir svarta silhuetter som blandas in i den atmosfäriska ljudbilden.
"Jokke, mä rakastan sua!"
När megahiten Musik Non Stop skräller igång slänger Jocke gitarren i hörnet och börjar dansa flegmatiskt omkring på scen. Den annars så tillbakahållna publiken låter urfinnen i sig ta ledigt en stund och man kan skymta leenden, några dansrörelser till och med.
Som encore får vi På Drift, Kärleken väntar och Mannen i den vita hatten. Sista låten stegras i ett majestätiskt "du och jag ska aldrig dö" om och om igen medan det obligatoriska konfettiregnet vräker ner. Bakom mig sitter två flickor som skiljer sig från den buttra skaran och skriker "Jokke, mä rakastan suaaa!" och "ihanaa!" mellan varje låt.
Också Joakim mjuknar upp till sist och lämnar scenen med orden "vi älskar er från botten av vårat gamla, ruttna hjärta."
Elsa Kemppainen