Hur är det där, inne i dig?
Timo Harju gjorde sin civiltjänstgöring på ett ålderdomshem. Resultatet blev dikt som hänför den motvilliga poesiläsaren, och får henne att begrunda sitt stundande förfall.
Timo Harju
Kastelimme heitä runsaasti kahvilla ntamo 2009
Som poesiläsare föredrar jag starkt dikter som handlar om något - något annat än sitt eget uttryck och sina egna begränsningar, vill säga. Språkpoesi, språkmaterialism, cut-up-teknik och andra postmoderna ansträngningar förhåller jag mig till, som det javanesiska ordspråket säger, likt en ko som betraktar en gamelan-orkester: utan fientlighet men totalt oförstående..
Med vissa undantag. Den svenska poeten Johan Jönson anses vara en språkmaterialist, men jag läste hans diktsamling Efter arbetsschema (2008) med stor behållning, eftersom den handlade om ett ämne i den materiella världen som intresserar mig: den tunga fysiska vården av hjälplösa människor, ångesten och avskyn som arbetet ger upphov till hos den som vårdar.
En pastillask med prat
Nu har jag gjort ett nytt fynd i fråga om detta mitt favoritämne, en hänförande diktsamling av den unga finska poeten Timo Harju , Kastelimme heitä runsaasti kahvilla ("Vi vattnade dem rikligt med kaffe"). Det var väldigt nära att den här lyckan gått min näsa förbi, eftersom kritikerkollegan Jukka Petäjä i Helsingin Sanomat i höstas lyckades knyckla in Harjus diktsamling i en samrecension av fem debutdiktsamlingar under de supersexiga attributen "experimentella uttryck", "begreppspoesi" och "hermetisk skuggboxning, där boxaren utmanar och knockar bara sig själv"..
Men nej, vill jag påpeka. Det här är alldeles enkelt, öppna bara boken och läs: "Hilma on pastillirasiallinen puhetta, helisee rapisee itsekseen pöydän ääressä. / Kerran aamulla menin hänen huoneeseensa: PASTILLIMYRSKY"
På svenska kunde låta till exempel så här: "Hilma är en pastillask med prat, knäpper och prasslar för sig själv vid bordet. / En morgon gick jag in i hennes rum: PASTILLSTORM"
Harjus diktsamling baserar sig på hans erfarenheter som civiltjänstgörare på ett ålderdomshem, bland tandproteser, kaffemuggar och demens. Att vistas där, förstår vi med Harju, är ett fysiskt och känslomässigt arbete, och därtill språkligt.
"Rulla, rulla liten gumma"
Vi som fungerar någorlunda i samhället gör det delvis för att vi bebor en språkvärld där vi delar ganska mycket. Vi menar ungefär samma saker när vi säger "nu", "i morgon", "hemma", "älska", "mamma". Någon gång tar det slut för en del av oss. Språket förvandlas, antar en annan funktion och skepnad, eller flyr och försvinner.
Så hur kan man då beskriva eller förhålla sig till det här, om inte med poesin som uttrycksmedel? För att poesin, utan att behöva göra väsen av det, per definition är materiell genom att den är olik prosan och därför känns annorlunda, alltså känns : "... Hörstät minua silmilläsi hajamielisesti sisääsi vain. / Millaista siellä on, sinussa? / Miehesi käy joka päivä silittämässä poskeasi." ("Du sörplar in mig med dina ögon tankspritt bara . / Hur är det där, inne i dig? / Varje dag kommer din man och stryker dig över kinden.")
Lägg till några nya ordsättningar till gamla visor, som - inklusive noter - utgör avdelningen Laulusängyt ("Sångsängarna"). Då får vi ännu en annorlunda dimension, sångens fysiskhet. Vaggvisan "Tuu tuu Tupakkarulla" blir i Harjus variant "Muu muu mummelirulla, onko murhemieli sulla? / Lepään tässä viltin alla, huilaan hiljaa huovan alla" ("Rulla rulla liten gumma, tankarna är sorgsna dumma? / Vilar lite under filten, pläden värmer benen krumma" kunde vara nånting ditåt på svenska.)
"Och vad är en 'mummelirulla', är det en gumma som rullats in i filtar så hon inte kan röra sig?" undrar en observant bekant som jag berättar om min läsning för. Alla som vårdat en fysiskt hjälplös - ett barn, en handikappad, en åldring, en mycket sjuk människa - vet att vård och våld kan komma väldigt nära varandra.
"... orka skrika ännu"
Att beskriva någon som inte själv kan beskriva sig, att klä i ord någon som förlorat sitt språk, kan också vara ett övergrepp. Eller en kärleksgärning. Det är inte självklart var gränsen går. Men hur mycket bryr jag mig sen när jag ligger där själv och blir kallad "lilla gumma" med somalisk accent?
Eller kanske jag inte alls blir en rar liten gumma, utan en rasande och besvärlig:
Ge inte upp, orka skrika ännu,.
försök varje dag ta dig ut.
Jag ställer mig framför dörren så du inte kommer förbi.
Ge inte upp. Det här är det.
grymmaste jag sagt, det här är det enda sätt.
att leva du längre förmår, det gör du sannerligen det hör vi alla, till skosulorna är du i ditt skinn ditt sinnes vägg, dag för dag bär du stenen i vars sprickor vattnet strömmar, böjd över din rullator dö inte ännu, stanna här.
försök ta dig ut. (Min övers.)
Det är inget vanvårdsinferno Harju beskriver, utan en vanlig, hyggligt välskött åldringsavdelning. Han är inte ute efter den socioekonomiska problematiken, utan den existentiella. Det är inte alls gulligt, inte behagligt och lagom i Harjus diktvärld. Det är grymt och mångskiftande ömt.
"vanhukset täällä / eivät ole / mitään suloisia mummoja ja pappoja" ("gamlingarna här / är inga / rara små tanter och farbröder") varnar föreståndaren i bokens första dikt. Nej, de är personer, fast de glömt sina namn och personbeteckningar, fast de bleknat och krympt.
Nära inpå - vad?
Harjus språk kommer ömt och nära inpå - vad? Inte dem han beskriver, för de behöver en annan närhet, den snälla handens och den starka hjälpande kroppens närhet. Han kan inte ge ord åt de ordlösa men han kan ge ord åt läsaren, och läsarens sorg. Sorgen som man känner då man inser "att jag inte kommer att få se mitt eget barns, min unga väns ålderdom, att de inte gör mig sällskap i mitt åldrande och att jag därmed åldras existentiellt ensam", som en av mina vänner beskriver det.
Den tröst som Harjus poesi skänker är tanken att det trots allt kan finnas någon som ser oss i den ensamheten, ända till slutet.
Och innan dess, låt oss glädjas åt intelligensen i hans dikter, hans förmåga att blanda metaforer och konkreta iakttagelser, att reducera och beskära, att hitta nya vinklar, att fånga upp flyktiga ord och situationer och visa upp dem för oss.
"Palkinto olisi paikallaan, mutta hoitajat eivät voita ketään", avslutas en dikt om sköterskornas arbetsdag: "Nu skulle det sitta fint med ett pris, men sköterskorna vinner inte över någon." Samma gäller poeter, de vinner nästan aldrig över någon. Men lyckligtvis skriver de ändå.
Pia Ingström