Snabbkurs i flygande
Matilda Södergran är tillbaka med sin andra diktsamling – som recensenten tolkar som en text om skrivande, och alldeles specifikt om diktandet.
Matilda Södergran
Deliranten, Schildts, 2009
Det tar en stund, men när jag läser Matilda Södergrans andra diktsamling Deliranten för ungefär tredje gången tycker jag mig plötsligt hitta nyckeln till den.
Södergrans debut Hon drar ådrorna ur (2008) hade ett så självständigt och pregnant bildspråk att den genast gjorde anspråk på läsarens uppmärksamhet. I min recension kallade jag Södergrans grepp för "body horror", en uttryck som i första hand förknippas med science fiction-film, men som nog också kan användas om en text som fogar ihop kroppsdelar och kroppsvätskor – lemmar, blod, naglar och revben – i en smaskig blandning.
Om den första diktsamlingen kändes som en högljudd och kaxig debutplatta är det tydligt att denna andra samling mera är ett slags konceptalbum: här rör vi oss kring en tematik, en historia som berättas från punkt A till punkt B.
Men vilken är denna historia? Själv läser jag Deliranten som en text om skrivandet, och alldeles specifikt om diktandet, om att skriva någonting som världen ska läsa.
Läser man den så här – som en mycket personlig text om texter – blir det också väldigt logiskt att det här är en diktsamling som följer efter en debut.
Fåglar som texter
I den första dikten släpper diktjaget iväg en svala – "Bröstkorgen. De små hjärtslagen" – som flyger iväg som ett "ultraljud över himlen".
"Fågeln pendlar över blånaden", skriver Södergan, och i nästa mening: "Jag är stolt som en far. Fågeln behärskar sitt öde." Den lilla svalan som skickas ut mot ett okänt öde, för att sedan störta. Det är svårt att inte tolka det som författarens bild av sitt eget skrivande. När en diktsamling skickas ut i världen tappar man kontrollen över texten, och det enda man kan göra är att rusa iväg mot nästa text.
Här är diktjaget så upptaget av djurets "förmodade fullkomlighet" att det inte ser att fågeln har en "bristande vingkonstruktion".
In träder en annan figur, en "han", som får drag av den voyeuristiska läsaren. "Smaklöst att ha sin ryggrad utsörplad så här", skriver Södergran.
Leker med fjädrarna
Att det här är en diktsamling om skapande blir tydligt allra senast i följande rader: "Ser jag inte efter mitt eget verk/ Kontrollerar jag inte funktionen av vad jag sänt ut."
I slutet når texten ändå en uppgiven försoning. I ett postapokalyptiskt skogslandskap hittar vi jaget:
(Jag skriver det här i mörkret. För att inte se vad jag skriver.
Rör vid en död som.
liknar mig.
Leker med fjädrarna.
Låtsas.)
Södergrans poetiska värld känns konsekvent och sammanhållen. Den stora risken med diktsamlingen är att den blir för privat, helt enkelt för allvarlig – jag saknar en öppning där läsaren kan komma in.
Precis som i den förra diktsamlingen finns det också några tillkämpat poetiska formuleringar – vad menar månne Södergran med "Andningens menopaus"? Kanske är det min fantasi som inte räcker till för att se klimakteriet som en fungerande metafor just i det här sammanhanget.
Philip Teir