Johannes Anyuru: Städerna inuti Hall
Augustnomineringen av Johannes Anyurus diktsamling Städerna inuti Hall var en bekräftelse av författarens position som den svenska poesins officiella framtidslöfte.
Johannes Anyuru
Städerna inuti Hall
Norstedts
Augustnomineringen av Johannes Anyurus diktsamling Städerna inuti Hall var en bekräftelse av författarens position som den svenska poesins officiella framtidslöfte. Ända sedan debuten för sex år sen med Det är bara gudarna som är nya har Anyuru (f. 1979) hyllats av den svenska kritikerkåren. Inte oförtjänt. I ett anemiskt poesiklimat har han kommit med sångbarhet, konkretion, språklig lust, erfarenheter. Samtidigt har han i sina tidigare två diktsamlingar framstått som en utpräglat ung diktare med en stark, sällan ifrågasatt tilltro till poesin som direkt tilltal och suggestion. Det har varit hans styrka, men en position som förr eller senare kräver problematisering.
Städerna inuti Hall kan ses som Anyurus försök att bli vuxen, poetiskt sett, genom att tillföra mera komplikation och abstraktion. Den svenska kritiken har samstämmigt tyckt att han lyckats. Mitt egen intryck är mer kluvet. Diktsamlingen är på sitt sätt storslagen och bitvis fascinerande, men också ganska problematisk och ojämn.
Städerna inuti Hall är en dagdröm, eller snarare, med tanke på det dystra tonläget, en vaken nattdröm. I början möter vi diktjaget på en parkbänk. För säkerhets skull är bänken avbildad – tom, så det är bara att sätta sig ner i författarens position. Sedan beger vi oss ut på en resa, en inre resa men fortfarande i en till stor del igenkännbar värld med konkreta (miss-)förhållanden att ta ställning till. Vad som utmärker denna värld säger redan titeln. Hall är ett svenskt fängelse: där är hela världen inspärrad.
Diktjaget genomfars av en aldrig avslutad ström av plåga och obehag. Fängelsescener, kravaller i Paris och Köpenhamn, återblickar på kriget i Algeriet, uttryck för alienation och lidande i det moderna samhället fyller dikterna, liksom korta, konkreta våldsscener. På ett abstraktare plan väljer Anyuru - en aning för didaktiskt - låset som förtryckssymbol. Ingående beskrivningar av olika låsmekanismer återkommer. Mindre utarbetat är ett annat återkommande motiv, lagen, som förlorar sig i luftig otydlighet.
Varför poesi?
Det är naturligtvis något imponerande med en diktsamling på 358 sidor, och det verkar som om blotta massan skulle ha fått kritiken på rygg. Själv tycker jag dock att Städerna inuti Hall lider av monotoni och bristande formuleringsskärpa. Dikterna verkar att ständigt generera nya dikter eftersom de har svårt att stå för sig själva. Det är ju inte heller möjligt att läsa en sådan koloss lika noggrant och med samma uppmärksamhet på helheten som man ägnar en vanlig diktsamling. Frågan blir då vad poesiformen egentligen används till?
Den frågan förstärks av att också formen är problematisk. Det staccatoidiom Anyuru ofta använder fungerar inte särskilt bra i tryck. Förmodligen är det ursprungligen tillkommet för en uppläsningssituation, men i motsats till två av sina uppenbara förebilder, Göran Sonnevi och Bruno K Öijer , har Anyuru svårt att skapa ett språk som fungerar även i tryck. Också på en annan punkt kommer han till korta mot föregångarna. Det gäller diktens politiska potential. Anyuru har hälsats som en förnyare av den politiska dikten, men jag hittar varken en Sonnevis politiska skärpa eller en Öijers provokativa antipolitik hos honom. Anyuru hamnar i ett ljummet mellanting där det mycket handlar om att poliser är otrevliga.
Städerna inuti Hall förefaller mig som en halvfärdig bok, skriven av en författare som känner förväntningarnas starka tryck på sig. Det ändrar inte bilden av Johannes Anyuru som en av den svenska poesins mest lovande diktare.
Michel Ekman