Martin Enckell: Under ett ramsvart hjärta
Här ska ingen rättvisa skipas, här ska helt enkelt den satans illusionen greppas om strupen och flås ut och in. Svartsjukan ska utsjungas, liksom bitterheten, kåtheten och skammen. Martin Enckells återkommer till poesin.
Martin Enckell, under ett ramsvart hjärta 74 s. PQR.
När Martin Enckell återkommer till poesin efter tretton års tystnad – den senaste diktsamlingen kom 1996 – gör han det utan att tveka, i ett slags obönhörlighetens modus som känns in i märgen hos läsaren:
lyfte ut spann efter spann
av förnedring
ur odjurets bröst, hans tilltro
hade inte varit av denna världen
under ett ramsvart hjärta, som titeln lyder, är inget mindre än ett sorgearbete efter en skilsmässa, på en gång självrannsakan och konvulsion, kall sjukdomsbild och en kärlekens, åtråns och saknadens barocka allegori. Här ska ingen rättvisa skipas, här ska helt enkelt den satans illusionen greppas om strupen och flås ut och in. Svartsjukan ska utsjungas, liksom bitterheten, kåtheten och skammen. Slutligen även försoning, med vad det nu är man försonas med efter en separation, att man haft vissa känslor kanske.
Tekniskt är det en poesi som liksom hugger sig in på sidan, avbryter sig, börjar om på stället, borrar djupare, kränger och förvrids, men håller rösten intakt. Det som kallas ordval har nog till stor del här varit ordkval – utan pardon, och sällan med några alternativ: falsk, uppfläkt, sjuk, vanskapt, strypsnaror – en uppräkning skulle bli grotesk. Enckell driver ut den svarta sörjan i en sorts postexpressionistisk fan anamma:
en grämd vålnad, grym
stod och pressade sin tinning
mot barnkammardörren,
barnen sov, jag vakade,
jag vakade i ett bårhus
där din flackande blick
envist plågade
dig, mest dig, plågade
dig tillbaka
till allt det oförlösta,
allt det förfrusna
i dig själv
Det oerhörda allvaret, emellanåt inte olikt Bruno K Öijers, tippar förstås ibland över i en inte oproblematisk patetik, det är nästan ofrånkomligt med tanke på anslaget. Vissa vändningar får något av symbolistisk gåta över sig, omskrivningar långt från den svarta glöd som drev fram den. Man tänker att vissa dikter kunde ha redigerats hårdare, kommit närmare sina inälvor. Men min huvudsakliga reservation mot denna i övrigt anmärkningsvärda återkomst är att Enckell sådär halvvägs in i boken glider över i ett något pratigare, terapeutiskt redogörande. Då sjunker det imponerande trycket, och de färre orden verkar litet trötta. Trycket stiger visserligen igen, men sjunker åter i det allra sista avsnittet, när krisen till dels är utriden och poeten reser till Österlandet, för att programenligt hamna i ett sentimentalt lugn med vagt buddhistiskt sidoljus. Jag bortser helt enkelt från denna alldeles mänskliga sorti, så att säga ur dikten till livet, och utser Martin Enckells comeback till en av årets absolut mest läsvärda diktsamlingar.
Erik Bergqvist