Oscar Rossi: Funny. Det vi vet om Jones är att Brown
Det brukar sägas att litteratur måste bemötas utifrån vad den säger sig vilja göra, och Rossi gräver i språket med oåterhållen frenesi, skriver Anna-Lina Brunell.
Oscar Rossi
Funny. Det vi vet om Jones är att Brown
Söderströms / Pequod Press, 2009
Vid en första anblick påminner Funny. Det vi vet om Jones är att Brown om Oscar Rossis två tidigare diktsamlingar. Texten är strödd över boksidorna, meningarna ibland avkapade i brutala rad- och sidbyten. Hos Rossi är det som om orden alltid är medvetna om att de bor på ett pappersark och därför ser de till att möblera sitt rum, formera sig över den vita ytan.
Men jag börjar läsa och ju långsammare jag vänder blad desto tydligare blir det att det inte är några spridda ord jag läser, utan textsjok, utplacerade över boksidorna i kompakta stycken. Det är en allvarligare Rossi jag möter – leken med språket ligger inte längre i ordvitsar och komiska vändningar. Här finns inget ”hertzligt kraxflax” som i Kelvinator (2002), ingen ”skrimaskin” som i Brev till polisen (2005). Istället insisterar han med frågor som ”är seriöst ställda”.
Och frågorna handlar om språket. Varför varje ord ska vara laddat med signaler. Om man egentligen kan skriva om andras liv. Hur man kan skriva om sorgliga saker, sjuktal och barn som far illa, när språket står i vägen. Innan han ens hunnit börja hejdar han sig:
”Sånt som man inte bara kan skriva om. Allt som helt kommer an på hur man berättar, hur man bemöts, hur många andra jag jag eventuellt måste möta i texten … Språkforsling. Brasklappar. Avlat. – Dikt? Nej, det är lite väl tricky … O, detta går helt enkelt inte.”
Uppenbar metapoesi
Så med en författare som skjuter sig själv i foten, vad blir då kvar för oss att läsa? Ja, någon diktsamling är Funny inte, i betydelsen en samling dikter. Stora delar av Funny karaktäriseras bättre som skissartad prosa, där en association leder fram till nästa, tills de bildar en matta av mer eller mindre osammanhängande fraser. Någonstans finns en interiör med leksaker på golvet, döende krukväxter och ett förhållande på upphällningen. Någon annanstans skymtar Ryssland, tågstationer, en kropp. Och drömmar drömmar som aldrig ska ta slut, drömmar som aldrig går i uppfyllelse, drömmar som går om intet.
Som så mycket annan samtida poesi handlar Rossis skrivande inte så mycket om att skapa ett verk som om att undersöka ett fenomen, att ta sig an ett projekt. Och mer än något annat handlar Funny om problemet i att skriva. Hur noggrant man än namnger (handduken av märket Marimekko, krukväxten av arten Adiantum raddianum) är det inget mera än språk, tecken och signifikanter. Eller? ”Jag har ett liv. Jag har känslor. Och inte bara för dig”, envisas en av författarens egna karaktärer.
Funny är alltså metapoesi i sin mest uppenbara form ständigt drar den uppmärksamhet till det faktum att den är poesi, ett skapat språkligt diktverk. Metoden som Oscar Rossi använder sig av framför andra är stölden. Inte nog med det stora antalet motton, som sig bör från en varierande samling källor, Funny är dessutom impregnerat av citat. På så sätt blir Rossis språk helt och hållet refererande, och Rossi själv en språkförmedlare mer än en författare.
Duger gör det
Och inget fel i det. Jag kan sympatisera med Rossis uppsåt, och uppskattar de självironiska inpassen om de navelskådande tendenserna i hela projektet – programförklaringen i slutet av boken är ett under av akademiskt fikonspråk och en öppen provokation till alla fiender av elitistisk nutidspoesi. Rossi gör rätt i att hävda sina seriöst ställda frågor. Vad betyder en utsaga när språket sist och slutligen är en konstruktion? Och när är poesin, litteraturen, konsten legitim – bara när den som något slags metafysisk kraft plötsligt ”nedstiger i vardagen ur intet, förklarar för alla hur den är funtad”? Eller duger också en undanmanöver som Funny?
Duger gör det. Det brukar sägas att litteratur måste bemötas utifrån vad den säger sig vilja göra, och Rossi gräver i språket med oåterhållen frenesi. Men i slutändan blir Funny alltför slumpmässig. Om litteraturen är en fullständig falsifikation och all text ogiltigförklaras måste också poesin förlora all sin legitimitet. I sprickorna mellan orden finns till slut ingenting, de tomma ytorna blir för ekande tomma.
”Ursäktas min frånvaro och splittring?” frågar Oscar Rossi i ett motto attribuerat till författarkollegan Elise Ingvarsson. Nej, helt kan jag inte ursäkta den.
ANNA-LINA BRUNELL
kultur@hbl.fi
”Som så mycket annan samtida poesi handlar Rossis skrivande inte så mycket
om att skapa ett verk som att undersöka ett fenomen, eller att ta sig an ett projekt.”