Poetisk nerv i det raka
Kristofer Flensmarck använder farmoderns almanackor som material för en levande bild av en människas liv.
KRISTOFER FLENSMARCK
Almanacka. Natur och Kultur 2008
"Texten är ekokammaren, betongtunneln mellan staden och landsbygden", skrev Kristofer Flensmarck när han debuterade som poet 2005. En välfunnen liknelse för båda hans första diktsamlingar, Stilla en björn och Den sista expeditionen. Versraderna dignade av laddning och ljudlighet, det var mörk skog och en otyglad, rasande natur, apokalyps och kylig science fiction-teknologi. Och i mitt tycke också ansträngt poetiskt, med ord som spindelägg och kretskortsplats, vråkskri och diodlandskap, ord som till slut mest ekade tomt i betongtunneln.
Med sin tredje diktsamling gör Flensmarck nu något helt nytt.
Borta är de sökta sammansättningarna, de tunga assonanserna. Här är det så vardagligt det kan vara, med "fågelsång" och "helvetesdag" som de mest avancerade orden. Men så är det heller inte Kristofer Flensmarck som har hållit i pennan, utan hans farmor Ella.
Spänner över kvartssekel
Almanacka är en samling dagsanteckningar direkt hämtade ur farmoderns kvarlämnade kalendrar, och spänner över det kvartssekel farmodern levde som änka. Anteckningarna gäller läkarbesök, utflykter, födelsedagar, väder, sådant man fyller sina kalendrar med, men också korta kommentarer om dagsform, om ensamhet, glädjestunder och hopplöshet. Ju mer åren går desto fler begravningar och mediciner blir det, mer bränningar, slem, illamående, ont.
In och ut ur anteckningarna går också Ellas son och familj, däribland författaren själv som barn och tonåring.
Om nu Kristofer Flensmarck alls kan sägas vara författaren till den här boken. Anteckningarna står i det närmaste orörda och oredigerade, det är found poetry draget till sin spets, en ready-made om man så vill. Flensmarck har mer fungerat som redaktör och layoutare när två eller tre parallella almanackor ställts upp på boksidorna. Och lika mycket som jag ryggar tillbaka inför Flensmarcks projekt att använda farmoderns almanackor som material, att sälja hennes krämpor som litteratur, lika mycket tycker jag att resultatet är fantastiskt.
Öppenhjärtigt
För Almanacka är en sidvändare. De knappa upplysningarna och kryptiska formuleringarna väcker mer nyfikenhet än en pusseldeckare, och öppenhjärtigheten får mig att känna förbehållslös sympati. Det är besynnerligt att dessa knapphändiga anteckningar kan ge en så levande bild av en människas liv. Åldrandets långsamt tilltagande plågor blir smärtsamt tydliga när den enda noteringen dag efter dag är "avföring" eller "svårt att äta". Men här finns också förtröstan och tacksamhet i utrop som "En vår till!", och framför allt kärleken till familjen och sonen Tor: "TOR - om inte Du / fanns!"
Existentiellt och prosaiskt
Här finns också en poetisk nerv som framför allt verkar i det raka, direkta, uppriktiga som blir till när en text är skriven helt utan tanke på någon läsare:
Rut körde
hem mej
Jag skulle
kunna skrika
rakt ut i
vånda
Är livet slut.
Men det kommer också till uttryck när det existentiella och det prosaiska möts i samma andetag, och inte så sällan i farmoderns egna drastiska formuleringar.
"språket är outhärdligt / yttrandet av grått berg", står det i Den sista expeditionen. Jag kan inte låta bli att läsa in en trötthet inför poetens uppgift att skapa poesi, att göra orden levande. Och jag kan heller inte låta bli att tro att han med Almanacka låst upp språket på nytt, när han hittat litteratur någon annanstans än i litteraturen.
ANNA-LINA BRUNELL