Vem saknas av orden?
Inga-Britt Wiks diktsamling är disponerad som en resa genom dagar och dagrar: från den tidiga vårens verbala stenöknar till sensommarens ordrikare landskap.
INGA-BRITT WIK
Skriver i dagarnas bok
Schildts 2008
Vem saknas av orden? Främst poeten. En av de saknade: Inga-Britt Wik (1930-2008). Hon fick leva så länge att hon själv hann börja sakna minglandet bland orden, det motståndslösa umgänget med språket.
Hon möter mig som nomad i en allt ordglesare och svårgreppbar poetisk hemmiljö. I den här diktsamlingen – som skulle bli hennes sista – står många dikter om orden som inte vill inställa sig, eller som rent av drar sig undan. Kan en större ensamhet tänkas, om man är poet?
Men trots det växande hotet från en ovald tystnad blir det dikt: lätta, svävande ordgrupper om diktandets lycka och allvar. Att verben ändå finns till hands kan på tröskeln till den bottenlösa språklösheten kännas som en nåd – det får hon mig att inse. ABC-bokens enkla fraseologi får en paradisisk lyster. Ögonblicken före tystnaden är fyllda av partitor, vattendrag, löv, vindar, kråkor, frågor, frågor och minnesskärvor.
Inga-Britt Wiks diktsamling är disponerad som en resa genom dagar och dagrar: från den tidiga vårens verbala stenöknar till sensommarens ordrikare landskap. I samlingens sista avdelning har minnena kommit orden till undsättning. Det är som om krampen släpper, rädslan över att förlora kontakten med de älskade orden lämnar poeten med flaxiga vingar, och rad fogas till rad i dikter som blir berättande och i några fall tar kondenserade barndomssekvenser form. Nudikterna domineras här också av ett intensivare tilltal.
Den som gör Inga-Britt Wik sällskap på den sista lyriska färden belönas med en slutdikt där orden stämt ett lyckligt möte för att få oss att förstå att den "gåtfulla raden" som alltid gäckat den skrivande, till sist kan visa sig härbärgera en lika oförklarlig som trösterik visshet om "att du väntar mig under en givmild sol".
HÅKAN MÖLLER