Alltför stumt
I sin senaste diktsamling slår Heidi von Wright in på ett helt minimalistiskt spår. Men dikterna saknar det musikaliskt meditativa drag som ofta kännetecknar denna inriktning.
HEIDI VON WRIGHT
Dörren öppnar rummet
67 s. Schildts
En knapphet som gränsar till ovilja att säga något alls präglar Heidi von Wrights (född 1980, debut 2002) tredje diktsamling Dörren öppnar rummet. Det kunde kallas minimalism, dock utan det musikaliskt meditativa drag som ofta kännetecknar denna inriktning (till exempel hos Eva Ribich). von Wright låter oförställda förnimmelser av det vardagligt enkla komma ut liksom uppskivade, i ungefär lika stora – och påfallande små – bitar: "pratar och plötsligt. / stiger temperaturen. / brister ledningen. // svagt liv. / återstår. / svagt liv." Orden är till det yttre ofta befryndade – "mikrofoner / mikrofilmer", "vän. / vänta." – vilket på något vis skapar en känsla av utbytbarhet ett trångt rum där tingen saknar specifik vikt, där det är lätt att blanda samman.
Jag ska säga på en gång att det här inte riktigt faller mig på läppen. De anspråkslösa motiven, den torra diktionen, de små skiftena mellan handfast och abstrakt och de enkla spegelvändningarna – "jag minns allt. / allt minns jag." – är egentligen ganska anspråksfulla. Kanske har dikterna fötts i en stilla häpenhet, en känsla av subtilt samspel mellan språk och värld, men detta når sällan fram till mig som läsare. Det är alltför stumt och alltför mycket blodfattigt registrerande av den här typen: "sitter här igen. / dörren är en dörr. / fönstret är ett fönster. / bordet stolen. / mattan golvet. / skåpen är två skåp. / växterna tre. / sitter här igen. // sitter här."
Avtrubbningens lockelse
Därmed inte sagt att Heidi von Wrights ambition som sådan är ointressant. Jag ser framför mig i dikten en person som försöker slå fast en sorts grundsatser, en tillvarons minsta gemensamma nämnare. Och jag tycker mig snart läsa en poesi som handlar om och själv är uttryck för en disciplin, som alls inte kommer gratis. Det gäller att uttrycka bara det säkra, bara det nödvändiga, och med en bestämd form i åtanke – aldrig frångå den strävan. Genom denna disciplin (eller vad man nu vill kalla det) stiger vissa strofer fram liksom ovedersägliga:
spenderar dagen
framför spegeln.
försöker förstå hur
ett ansikte fungerar
En strof som själv är en spegel för den som läser, kan man tänka. Ibland är von Wright dessutom smårolig i sina humorlösa konstateranden. Här dikten "regelbundenhet":
köksfönstret.
varmt kallt.
upprepning.
spisen står på.
i ugnen står middagen.
senare. ligger i sängen.
middagen ligger i magen.
Också det lätt avtrubbade kan ha en lockelse läsaren provoceras att fylla tomheten, sätta det stumma i svängning. Det är inte lätt med von Wright, men kanske är det en möjlig hållning till denna poesi som annars inte säger mig så mycket.
ERIK BERGQVIST